skrev jag om hur ohållbar situationen är här hemma, och den fortsätter på samma sätt. Ingenting har hänt förutom EN gång som Hasse var på kortis i 2 nätter tillsammans med 2 dagar hos dottern. Då hade jag det så lyxigt som 4 dagar ledigt!! Men det var då...
Jag är så trött på allting just nu, ibland känner jag för att bara packa väskan och ge mig iväg. Vem har rätt att kräva av oss anhöriga att vi ska ge upp våra egna liv helt och håller? Brist på pengar och personal är inte skäl nog. Sen då? När jag har kört slut på mig själv? Då får samhället två personer att ta hand om, vad kostar det?
Känner mig som en tub, en tandkrämstub som kläms ur till sista unset - nu är det slut!!