Mycket, så mycket har hänt sedan mitt allra sista inlägg här på bloggen. Först hade jag tänkt lägga ned hela bloggen, men efter att ha titta på ett TV-program ikväll, så vaknade jag till och kände igen mig så väl. Denna dokumentär väckte så mycket känslor till liv igen, och jag inser att det jag gick igenom under alla mina tidigare inlägg är en stor skatt av kärlek, förtvivlan, sorg, ilska, hopplöshet osv att jag bara måste göra något av det.
Louis Theroux: Kärlek och demens är en brittisk dokumentär från 2012. Louis Theroux reser till Phoenix i Arizona som av många anses vara en huvudstad för demensvård. Han besöker vårdinrättningen Beatitudes och träffar även de som tar hand om närstående med demens i hemmet. Han frågar sig hur livet ser ut både för de sjukdomsdrabbade och de anhöriga och hur de håller liv i sina relationer medan sjukdomsförloppet fortskrider.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all min kunskap och erfarenheter, men jag kommer nog på något. Kanske kan bloggen komma till nytta för andra som kan känna igen sig i det lidande som jag och min älskade Hasse gick igenom under alla år.
I november 2015 var vårt liv fruktansvärt svårt för oss båda. Hasse hade blivit så mycket sämre i sin demenssjukdom, och var då i behov av hjälp från hemtjänst och hemsjukvård 5 ggr/dygn, även nattetid.
Han hade då växelvård, 1 vecka i taget, främst för att jag skulle få en chans till vila och återhämtning. Vi var på väg att öka denna vecka till 2, men kom nog aldrig, riktigt igång. Han blev sämre, rent fysiskt, krävde sjukhusvård ett par gånger. Till slut bestämde jag mig för att nu måste vi ställa oss i kö för plats på ett demensboende.
I juni 2016 flyttade han in på Tallskogens demensboende. En mycket stor lättnad för mig, och en svår omställning för honom. Hade inte då förmågan att förstå varför. Men med den underbara personalens stöttning kom han så småningom att trivas riktigt bra. Han var omtyckt, hade kvar en hel del av sin fantastiska humor och skojade mycket med personalen. Blev nog lite av en favorit där.
För mig var det en lättnad, men även en tung tid. Jag var hos honom ungefär varannan dag och han väntade alltid på mig och var alltid väldigt glad att se mig. I början pratade han ju mycket om att få komma hem, men det hade ju blivit helt omöjligt i och med att han blivit så orörlig. Suteränghus med 3 våningar och mycket trappor.
1 år och 2-3 månader bodde han där innan han till slut fick somna in och slippa ifrån denna hemska sjukdom i alutet på augusti 2017.