Så är jag då här igen

Det är svårt att komma igång, när det gått så lång tid. Livet är ganska trist och tråkigt, eftersom det ser ut som det gör. Det som dominerar är H och hans sjukdom, och allting kretsar kring detta. En sak är säker, det är försämrat, hans tillstånd. Ibland känner jag inte alls igen honom. Han kan titta på mig med ögon som är någon annans, jag ser att han ser mig som vem som helst snart.

Nu är det snart två månader sedan olyckshändelsen, då han ramlade nedför källartrappan. Första tiden såg det ut som om han haft enorm tur. Förutom att man inte hittade något nytt på hans hjärnröntgen (MR), så läker väl hans kotkompressioner så sakteliga. Men nu har han varit hemma i säkert fyra veckor, och jag har alltmera insett att smällen har försämrat hans sjukdom rejält. Vart detta ska ta vägen vet jag ej, det är bara att vänta och se.

Förra veckan var späckad, för kom yngste sonen med familj förra helgen, när de åkte kom min andre sons barn för att sova några nätter. Det var verkligen inte helt enkelt med tanke på att vi var utan både TV och dator efter åsknedslaget. En hel vecka fick vi vara utan, och det var nog mest svårt för H. Sen kom min syster och svåger och de stannade till idag på förmiddagen. När de åkt var jag så trött att jag bara satte mig ned på en stol och orkade inte röra mig. Då ringde det på dörren: H:s dotter och hans ena barnbarn. De tog med honom ned till sjön för att bada, jag stannade hemma med hundarna. Orkade helt enkelt inte bada heller. Sen bestämde sig dottern för att ta med sig pappa hem ett par dagar för att jag skulle få lite andrum och jag grät av tacksamhet. Så underbart tyst, tomt och skönt det är här nu. Ska verkligen njuta av måndagen och tisdagen...