Morgonen kommer ibland alldeles för fort, att gå och lägga sig på kvällen är så ljuvligt gott, efter ännu en dag i mental stress. Men jag somnar så snabbt att jag knappt hinner lägga huvudet på kudden. Tack och lov!!
Hur kan man vara stressad av att gå hemma med en dement make?
Jo, eftersom alla dagar, hela dagarna flyter på i en ständig anpassning efter hans sjukdom. Mycket tålamod handlar det om, anpassning efter en annan människas behov och önskningar, förträngning av sina egna drömmar och önskningar, lyssnande på en hel del tjat och upprepningar. Ta emot tjurighet, ilska, irritation från en person som aldrig någonsin tidigare visat mig sådant. Suck!
Min man, som jag gifte mig med för 9 år sedan, han finns inte längre...
Jo, en kort stund, en glimt - kan jag få ibland, men det är inte så ofta längre. Vem är han då, denne man som är 67 år som går som en 90-åring och ser ut som en sådan? Skuggan av den jag träffade för 10 år sedan.
Så svårt och ledsamt det är. Så fruktansvärt ensamt! Att leva tillsammans med en människa som man aldrig mera kan föra ett allvarligt samtal med, där jag själv måste fatta alla beslut, är det ett liv. Ensamhet i tvåsamhet.
Har nu ökat dosen på medicinen som jag fick till mig själv, av dr Jenny. Hon sade till mig att öka när jag kände behov av det, och nu är det dags. Hoppas det hjälper lite. Vill egentligen inte, men ibland får man ge saker och ting en chans.
Det är ju så mycket annat också, har ständig värk men har ändå trappat ned på dessa piller. Jag VILL inte längre vara beroende av dessa för att kunna leva mitt liv. Faktum är ju att jag ofta tar dem för att orka leva livet på H:s villkor. Orkar inte annars.
Undrar hur jag ska få H att gå med på ytterligare en dag i veckan, på dagverksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar