Rollator

Ja, H har börjat använda rollatorn nu. Den som stått här i källaren, ända sedan jag fick den själv. Då för ett år sedan, när jag bröt fotleden för andra gången. Det var meningen att jag skulle använda den som avlastning för ryggen, istället för att hela tiden gå med kryckor. Inne hade jag den en kort period, men aldrig ute. Den skulle lämnas tillbaka, men det blev inte så.

Inte hade jag trott att den så snart skulle komma till användning igen. Men det är skönt att H använder den, när han går ute. Skönt för honom själv, för den får honom att känna sig både mera stark, och ger mera ork.
Idag kom sjukgymnasten hit med en ny och bättre modell. En modell av en rollator, vid namn; Karl-Oscar! Fånigt...

Jag är på väg i säng. Det blev tidigt i morse. Vi skulle vara i Götene, hos H:s tandläkare kl 8.50. Därefter följde som vanligt en rad andra ärenden. Vad vi än ska göra, så går minst en halv dag till detta. Varenda dag är det något som ska göras, skjutsas till. Chauffören - det är jag det. Har haft en enda dag hemma, som varit helt fri till städning, tvätt, strykning, hundpromenader osv.

Min käraste make, tycker själv att han har blivit bättre. Frågar mig om jag inte tycker det samma. Nej, det tycker jag verkligen inte! Vill säga det, men kan inte. Så jag ljuger, och säger "ja, men du har ju i alla fall inte blivit sämre". Det är inte sant!

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, vet inte vad jag ska ta mig till. Tänker på helgen hemma hos J, och skäms över att jag bröt ihop inför honom. Tårar, så många tårar som bara flödar när jag väl fått fart på dem. Älskade ungarna mina, hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig. Hur viktig er kärlek är för mig. Det är så underbart skönt att tänka på er, att känna hur väl ni vill mig.

Imorgon är det lördag, och då blir det besök i Skara. H längtar efter sin dotter, hans enda barn. Jag tror han känner av att tiden går fort, att han blir sämre, och att ha vill ta vara på de stunder som finns.

Rädd för framtiden...

...eller förresten; vilken framtid? Har jag en sådan? JAG, alltså jag med JAG själv! Eller är det så här det ska fortsätta...att jag mer och mer förvandlas till något jag inte vill vara?

Suck! Jag hade drömmar, planer, förhoppningar. För varje dag som går ser jag dessa, som föremål stående på en hylla. Jag plockar ned dem,  begrundar, tittar på dem, försöker minnas vad var och en stod för. Försöker se in i varje, men det som tidigare var nästan självlysande tycks ha slocknat lite för varje dag jag tittar in.

Min dröm, min stora härligt dröm. Den som skulle föra mig HEM igen, hem till den plats och stad jag är född och uppväxt i. Som jag har längtat! Den som aldrig upplevt hemlängtan, kan nog inte förstå den där känslan av saknad som gror inom en.

Efter 10 år hade jag tänkt att jag skulle få återvända.

Nej - det blir inte så.

Jag vill verkligen veta! Jag vill veta exakt hur många år till av mitt liv, som ska tas ifrån mig. Herre Guuud var jag önskar att jag kunde få en aning. 

Det gör så ont, jag är så ledsen, sorgsen, deppig. Jag tror att jag för första gången i mitt liv har fått en aning om vad ordet depression handlar om. Är jag deprimerad? Nej, jag tror inte det. Var inne på nätet, på en hemsida, där man skulle fylla i och svara på en rad frågor om hur man känner sig. Mitt resultat hamnade långt ifrån en depression. 
Men vad är det då jag bär omkring på? Denna djupa, smärtsamma sorg!

Ibland tänker jag att jag vill ha en ledtråd. Jag vill att någon ska tala om hur mycket av mitt liv som jag ska ge bort. Jag har ju inte så mycket kvar. Jag hade ju äntligen kommit till insikt om att det var dags för mig att börja tänka på mig själv.

Redan september och mitt liv rinner bort!! Eller...ja, visst lever jag ju varje dag, men så fort det går!

Lever och lever förresten. Klar jag är vid liv, men just nu är det väl inte så mycket mera egentligen. Fan...jag vill ha kul, trivas, roas, älskas...

Sitter här nu, en snart 60-årig kärring, som allt oftare säger mig själv att livet ser väldigt mörkt ut. Hur kommer tillvaron att se ut om ett år? Ytterligare ett år med H, som fick sin demensdiagnos för precis 3 månader sedan. Så grymt!

Jag tror H själv har lättare att acceptera sin "sjukdom" än vad jag har. Han har vant sig vid tanken faktiskt. Tycker tillvaron är ganska behaglig, med en hustru som går från att vara livskamrat, till hushållerska, vårdare, morsa, kokerska. Som sköter det mesta och ser till att han har det bra.

Även jag har accepterat, men ibland är jag så jävla förbannad! Rosenrasande på ALLT som tar för givet att jag ska ge upp mitt liv och ägna återstoden åt att sjukvårda.

Vad gör jag med mig själv då? Mina krämpor, min värk, min sjukskrivning? Är det okej att stjäla mig till en stund för mig själv?

Naturligtvis! Det kommer jag att göra, när jag tar mig upp ur detta depressiva träsk. Men just nu är INGENTING roligt. Allt är mörk, svart...