Rädd för framtiden...

...eller förresten; vilken framtid? Har jag en sådan? JAG, alltså jag med JAG själv! Eller är det så här det ska fortsätta...att jag mer och mer förvandlas till något jag inte vill vara?

Suck! Jag hade drömmar, planer, förhoppningar. För varje dag som går ser jag dessa, som föremål stående på en hylla. Jag plockar ned dem,  begrundar, tittar på dem, försöker minnas vad var och en stod för. Försöker se in i varje, men det som tidigare var nästan självlysande tycks ha slocknat lite för varje dag jag tittar in.

Min dröm, min stora härligt dröm. Den som skulle föra mig HEM igen, hem till den plats och stad jag är född och uppväxt i. Som jag har längtat! Den som aldrig upplevt hemlängtan, kan nog inte förstå den där känslan av saknad som gror inom en.

Efter 10 år hade jag tänkt att jag skulle få återvända.

Nej - det blir inte så.

Jag vill verkligen veta! Jag vill veta exakt hur många år till av mitt liv, som ska tas ifrån mig. Herre Guuud var jag önskar att jag kunde få en aning. 

Det gör så ont, jag är så ledsen, sorgsen, deppig. Jag tror att jag för första gången i mitt liv har fått en aning om vad ordet depression handlar om. Är jag deprimerad? Nej, jag tror inte det. Var inne på nätet, på en hemsida, där man skulle fylla i och svara på en rad frågor om hur man känner sig. Mitt resultat hamnade långt ifrån en depression. 
Men vad är det då jag bär omkring på? Denna djupa, smärtsamma sorg!

Ibland tänker jag att jag vill ha en ledtråd. Jag vill att någon ska tala om hur mycket av mitt liv som jag ska ge bort. Jag har ju inte så mycket kvar. Jag hade ju äntligen kommit till insikt om att det var dags för mig att börja tänka på mig själv.