Lever och lever förresten. Klar jag är vid liv, men just nu är det väl inte så mycket mera egentligen. Fan...jag vill ha kul, trivas, roas, älskas...
Sitter här nu, en snart 60-årig kärring, som allt oftare säger mig själv att livet ser väldigt mörkt ut. Hur kommer tillvaron att se ut om ett år? Ytterligare ett år med H, som fick sin demensdiagnos för precis 3 månader sedan. Så grymt!
Jag tror H själv har lättare att acceptera sin "sjukdom" än vad jag har. Han har vant sig vid tanken faktiskt. Tycker tillvaron är ganska behaglig, med en hustru som går från att vara livskamrat, till hushållerska, vårdare, morsa, kokerska. Som sköter det mesta och ser till att han har det bra.
Även jag har accepterat, men ibland är jag så jävla förbannad! Rosenrasande på ALLT som tar för givet att jag ska ge upp mitt liv och ägna återstoden åt att sjukvårda.
Vad gör jag med mig själv då? Mina krämpor, min värk, min sjukskrivning? Är det okej att stjäla mig till en stund för mig själv?
Naturligtvis! Det kommer jag att göra, när jag tar mig upp ur detta depressiva träsk. Men just nu är INGENTING roligt. Allt är mörk, svart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar