Anhörig till person med demenssjukdom

Ja, ungefär så heter gruppen på facebook, som jag gått med i. Den består av anhöriga till antingen makar eller föräldrar och några som arbetar med demenssjuka. Jag tycker mycket om denna grupp, där alla har förståelse och erfarenhet av ungefär samma problem. Men - jag aktar mig för att skriva alltför personligt, det är en sluten grupp, men vem som helst kan ansöka om medlemskap. Så försiktighet och aktsamhet om att lämna ut sin anhörige alltför mycket, inte skriva sådant som personen själva inte tål att läsa.

En dag fick jag brådskande lämna datorn, glömde logga ut mig, och VIPS! så satt Hasse där och läste vad alla skrev. Hade ju inte skrivit något som han inte fick läsa, men tänk om jag gjort det. Vill inte såra eller skriva något som verkar kränkande. Från början kändes det som om denna grupp kunde fungera som en plats att skriva av sig på, men det får ske med stor försiktighet. Inget är riktigt säkert på nätet!

Livet rullar på, en dag i taget. Jag mår inte själv så bra - är fruktansvärt trött, fått en envis hosta som håller mig vaken på natten, och är jobbig även på dagen. Helt slut, helt enkelt. Svettningarna har kommit tillbaka, inte med full styrka, men tillräckligt för att förpesta min tillvaro. Att jag skulle glömma min nessecär hos Johan var ju olyckligt, där hade jag min kräm som jag nu förstått har hjälpt mig med detta på sistone. ProgesterAll, en kräm som man smörjer på huden, innehåller bioidentiskt progesteron (hormon). Som tur är skickade han den till mig i fredags, så jag hoppas den kommer idag eller imorgon. Där fanns även min sminkväska med mascara mm som jag ju behöver också ibland.

På torsdag är det åter igen dags för husvisning. Åh jag är så fruktansvärt trött på att inte huset blir sålt. Orkar inte fundera längre, på varför. Vet bara att det är absolut nödvändigt att flytta. Orkar nog inte en vinter till. Undrar om vi skulle klara både hus och en lägenhet i stan för en tid? Nej!

Skulle väl sova nu...

Ja, egentligen är det dags,jag är trött och klockan är 22.30. Men jag känner för att blogga några rader, när jag sitter i min säng med skrivplattan i knäet. Under tiden lägger sig vovvarna till ro för nätter, medan kattungen studsar runt som en tok. Har är så otroligt snabb att man inte hinner se honom när han rusar förbi.

Idag ville Hasse följa med på hästhoppning, där barnbarnet Linn red ett litet gotlandsruss och gjorde det väldigt bra. Hon är så otroligt duktig och kunnig när det gäller ridning.
Så jag känner mig nöjd. På fredag åker vi till mitt kära Linköping och barnvakt är lilla Juni, 2 år, medan far och mor åker till Österlen på bröllop. Underbart att tanka kärlek och energi hos de små liven <3

Ibland går det bara runt, runt...

Jo, jag menar faktiskt livet självt, det går runt, runt. Man får sin beskärda del av prövningar, och när man tagit sig halvvägs igenom och börjar se ljuset tunneln. då kan man ge sig f-n på att det händer något nytt - bara för att man inte ska missa det faktum att livet är tufft. 

Har fått fruktansvärt ont i ett knä, utan att ha skadat/slagit mig. Började för ett par dagar sedan med att knäet kändes konstigt, lite svullet och instabilt. Vaknade igår morse av väldig värk, svullnad och kunde inte stödja på benet utan krycka. Förstår det inte. Ramlade ju nedför trappstegen för 1,5 vecka sedan, men då var det ju armen som fick ta emot det mesta. Kan inte minnas att jag ens slog i knäet. 
Ska idag försöka få en tid på vårdcentralen, för Akuten vill inte veta av patienter som inte är AKUT sjuka. 

                  

Okej, mitt liv är ju inte hotat på något sätt. Det är mest min tillvaro som känns som om det skulle rämna.