Ja, du bloggen...

...det är så här det är. Skriver inte till dig så ofta längre, därför att jag inte känner att jag har något liv att skriva om.

JO!! Visst finns det underbara saker i mitt liv, men har haft väldigt lite kontakt med det underbara OCH det o-underbara på sistone.

Men - på fredag morgon åker jag och Stina från stan. Till Linköping - Johan, Sanna och älskade lilla Juni. Har inte haft möjlighet att träffa dem på 3 (!!!!) månader nu eftersom jag själv varit sjuk och hemsituationen ser ut som den gör. Känner mig så ofri, utan minsta möjlighet att påverka mitt eget liv.

Ska bli så skönt att bara dra iväg, stänga av allt som har med mitt liv här att göra. H ska vara 2 dygn på korttiden, 2 dygn hos dottern. Jag kommer hem måndag igen och även han på eftermiddagen. Sen återgår livet till tråkigheten igen.

Kan någon förstå hur det är att leva i en relation med en människa man valt som livskamrat, utan mänsklig kontakt, utan samspel, utan gemenskap, utan att föra samtal med varandra, utan bekräftelse och gensvar?
Man ÄR alltså två personer, men känner sig fruktansvärt ensam om precis allting. Allt som ska göras, alla beslut som ska fattas, ibland över huvudet på en annan person.

Men nu känner jag mig ändå glad! Glad för att jag ska få tanka kärlek och gemenskap hos mina kära. Utan mina barn och deras familjer, utan min hund och min katt - vore inte livet någonting att ha. Så jag är lyckligt lottad.