Nog blev förvärringen kvar.

Jag hade inte trott att H:s försämring skulle vara övergående, hoppas kan man ju alltid, med det är nog lite väl naivt. Det jag skrev om förra inlägget, gäller fortfarande men ännu värre. Det börjar verkligen gå undan i demensträsket. Själv är jag långt ifrån bra, men skulle känna mig avsevärt bättre om jag inte vore tvungen att ständigt hugga i och häva på H. 

Så jag ringde till biståndshandläggaren och berättade om alla gånger han ramlat, senaste gången var i duschen. Men jag vet att det skulle varit många fler om jag inte var snabb och stoppat fallet. 
Hon kommer på onsdag, på hembesök. För att se hur han klarar sig, hur illa det är, och för att föreslå honom växelvård. Ja, för mig låter det ju som en dröm - 2 veckor hemma och 2 veckor på avdelningen. Vilken frihet!!

Jag skulle få chansen att sätta mig själv som nr 1, det är så länge sedan så jag vet inte om jag kommer ihåg hur det känns. Jag skulle kunna åka och hälsa på Johan, Juni och Sanna, och dessutom min älskade syster. Alla boende i Linköping. 

Här hemma är det väldigt långsamt och trist. Hasse sover 15-17 timmar/dygn. Många timmar på dagen, och ändå riktigt bra på natten. Men detta är en del av sjukdomen, det är vanligt. Jag känner numera att jag måste finnas här hela tiden, i närheten åtminstone. Måste åka och handla en snabbis ibland, men då ser jag till att han kommer ihåg larmet han har på armen. 
Jag tror faktiskt inte att han klarar av att gå i trappan nu, sista gången var i måndags då han var på dagverksamheten. Men han har försämrats så mycket sedan dess att jag inte vågar riskera detta.

Han säger inte mycket, bara när han vill att jag ska göra något. Vi för inga samtal längre, han säger vad han tycker med få ord och sen är det bra med det. Har ingen som helst förmåga att känna empati och förståelse för hur jag har det. Att även jag är drabbad av denna jävla sjukdom.