Nej. det blir inte många inlägg

Hade ju tänkt mig denna blogg, som en dagbok, en plats att gå till för att skriva av mig allt jobbigt. Men jag inser nu, när jag läser tillbaka, att jag aldrig kommer att gå in här och läsa tillbaka till den tid jag/vi lever i nu. Vem vill minnas detta jobbiga helvete?

Det är dags för mig att kravla mig upp ur denna demens-träsk-depression och ta tag i mig själv, min egen hälsa, mitt liv.

Jag som är född positivt tänkande, måste hitta den sidan av mig själv igen. Inte bara se livet som en mörk, grå massa som inte solen hittar igenom. Jag är ju  tacksam för att det inte är jag som har denna skitsjukdom, och jag tycker ju oändligt synd om maken som drabbats. Jag försöker verkligen oavbrutet, hela tiden, dygnet runt.

Men jag är så fruktansvärt ensam om att ta ansvaret för honom, för Stina, Ceasar, för hus och hem - för allt. Det tynger verkligen att inte ha någon att prata med, att vara den som måste fatta alla beslut.  Som får irritation, ilska och tjurighet som enda bekräftelse.

Ofta längtar jag bara bort...härifrån.

Öde ö

Ja, precis så är det jag känner, som om jag bodde på en öde ö.

Har inte träffat och pratat med någon annan människa, sedan Johan & familj var här och det var annandag jul. Visst har jag talat i telefon med bl a min syster och bonusdotter, men inte öga mot öga. Dessutom är det så att jag nästan får gömma mig med telefonen, eftersom Hasse blivit så misstänksam och tror att allt som sägs handlar om honom.

Han blir allt sämre, pratar inte självmant alls. Och när han nån gång gör ett försök, då säger han det han vill, men lyssnar inte på svaret.

Så kan man inte leva, inte som frisk. Jag måste ha hjälp att övertyga honom om att JAG har behov av att han går med på växelvård, får be min bonusdotter stötta mig i detta. Anledningen är ju att jag ska orka med tiden som han inte kommer att vara på växelboendet.

I natt ramlade han ur sängen, har fått för sig att han ska kissa i urinflaskan som jag köpte åt honom. Då sitter han på sängkanten och håller flaskan. När han kissat klart gled han ned på golvet, och kan sedan inte ta sig upp. Hade tydligen kommit åt larmet då han ramlade, de väckte mig. Yrvaket sade jag till dem att det var falskt alarm,  stormen Egon, eftersom jag inte hört att H ramlade. Men det hade han alltså.

Så nu sitter jag här med min onda, onda rygg. Fick ju själv hjälpa honom upp. Vi fick ett bälte som hjälp till detta, men han tror ju att jag ska orka lyfta hela honom, att han inte ska orka ta i själv. Han väger 90 kg!!

Nej, nej, nej och åter NEJ!! Jag gör det inte fler gånger, jag vägrar göra slut på mig själv. Har så ont ändå, dygnet runt, så jag tänker inte dra på mig mera smärta.

Jävla skitsjukdom!

Så fruktansvärt grym denna hemska sjukdom är! Så kränkande, så förnedrande, så.....

Hasse försvinner bort ifrån mig allt mer, vi går här i huset hela dagarna, parallellt - ibland flera timmar utan att byta ett ord. Den tiden är förbi, när vi kunde småprata och diskutera, ofta undviker jag att börja prata, för det blir alltid ett samtal som handlar om honom, jag får inte en syl i vädret. Och förresten vore det meningslöst, han har slutat lyssna, kan inte ta till sig vad jag säger - totalt kommunikationslöst!

Egentligen mår jag själv ganska mycket bättre nu, har kommit in i den här rollen som anhörig. Som den som alltid finns till hands, som stöttar, hjälper, klär på, tvättar, lagar mat, kollar blodsocker, har koll på insulinet osv osv.
Har för avsikt att Hasse ska gå två ggr/vecka på dagverksamheten. Det kommer inte dröja så länge förrän det blir växelvård, något som jag ser fram emot med både glädje och fasa.

Han är ju min Hasse, fast han inte längre finns där med mig, han försvinner in i sig själv lite mera för varje vecka.