Jävla skitsjukdom!

Så fruktansvärt grym denna hemska sjukdom är! Så kränkande, så förnedrande, så.....

Hasse försvinner bort ifrån mig allt mer, vi går här i huset hela dagarna, parallellt - ibland flera timmar utan att byta ett ord. Den tiden är förbi, när vi kunde småprata och diskutera, ofta undviker jag att börja prata, för det blir alltid ett samtal som handlar om honom, jag får inte en syl i vädret. Och förresten vore det meningslöst, han har slutat lyssna, kan inte ta till sig vad jag säger - totalt kommunikationslöst!

Egentligen mår jag själv ganska mycket bättre nu, har kommit in i den här rollen som anhörig. Som den som alltid finns till hands, som stöttar, hjälper, klär på, tvättar, lagar mat, kollar blodsocker, har koll på insulinet osv osv.
Har för avsikt att Hasse ska gå två ggr/vecka på dagverksamheten. Det kommer inte dröja så länge förrän det blir växelvård, något som jag ser fram emot med både glädje och fasa.

Han är ju min Hasse, fast han inte längre finns där med mig, han försvinner in i sig själv lite mera för varje vecka.