Öde ö

Ja, precis så är det jag känner, som om jag bodde på en öde ö.

Har inte träffat och pratat med någon annan människa, sedan Johan & familj var här och det var annandag jul. Visst har jag talat i telefon med bl a min syster och bonusdotter, men inte öga mot öga. Dessutom är det så att jag nästan får gömma mig med telefonen, eftersom Hasse blivit så misstänksam och tror att allt som sägs handlar om honom.

Han blir allt sämre, pratar inte självmant alls. Och när han nån gång gör ett försök, då säger han det han vill, men lyssnar inte på svaret.

Så kan man inte leva, inte som frisk. Jag måste ha hjälp att övertyga honom om att JAG har behov av att han går med på växelvård, får be min bonusdotter stötta mig i detta. Anledningen är ju att jag ska orka med tiden som han inte kommer att vara på växelboendet.

I natt ramlade han ur sängen, har fått för sig att han ska kissa i urinflaskan som jag köpte åt honom. Då sitter han på sängkanten och håller flaskan. När han kissat klart gled han ned på golvet, och kan sedan inte ta sig upp. Hade tydligen kommit åt larmet då han ramlade, de väckte mig. Yrvaket sade jag till dem att det var falskt alarm,  stormen Egon, eftersom jag inte hört att H ramlade. Men det hade han alltså.

Så nu sitter jag här med min onda, onda rygg. Fick ju själv hjälpa honom upp. Vi fick ett bälte som hjälp till detta, men han tror ju att jag ska orka lyfta hela honom, att han inte ska orka ta i själv. Han väger 90 kg!!

Nej, nej, nej och åter NEJ!! Jag gör det inte fler gånger, jag vägrar göra slut på mig själv. Har så ont ändå, dygnet runt, så jag tänker inte dra på mig mera smärta.