Nej. det blir inte många inlägg

Hade ju tänkt mig denna blogg, som en dagbok, en plats att gå till för att skriva av mig allt jobbigt. Men jag inser nu, när jag läser tillbaka, att jag aldrig kommer att gå in här och läsa tillbaka till den tid jag/vi lever i nu. Vem vill minnas detta jobbiga helvete?

Det är dags för mig att kravla mig upp ur denna demens-träsk-depression och ta tag i mig själv, min egen hälsa, mitt liv.

Jag som är född positivt tänkande, måste hitta den sidan av mig själv igen. Inte bara se livet som en mörk, grå massa som inte solen hittar igenom. Jag är ju  tacksam för att det inte är jag som har denna skitsjukdom, och jag tycker ju oändligt synd om maken som drabbats. Jag försöker verkligen oavbrutet, hela tiden, dygnet runt.

Men jag är så fruktansvärt ensam om att ta ansvaret för honom, för Stina, Ceasar, för hus och hem - för allt. Det tynger verkligen att inte ha någon att prata med, att vara den som måste fatta alla beslut.  Som får irritation, ilska och tjurighet som enda bekräftelse.

Ofta längtar jag bara bort...härifrån.