Hjälp!

Det är mera än en vecka sedan jag skrev mitt sista inlägg, och tänker skriva precis varje dag. Men, det är svårt just nu. Mycket händer och HAR hänt. Det går väl inte så jättebra här hemma nu, H är "stökig" och beter sig ibland riktigt konstigt. 
Nu har jag ju pluggat in mig på allt som finns att läsa, som känns relevant för mig/oss, och jag vet att det är sjukdomen som spökar. Det är inte H:s fel att han är så otroligt irriterad och skriker och svär åt mig, det är sjukdomen jag ska bli arg på. Men ibland blir det så tungt att bli mött av denna ilska och irritation, när allt jag gör handlar om just honom och hans välbefinnande. Han är förstås arg på ödet som försatt honom i denna vidriga situation, jag har största förståelse och tror inte jag skulle klara det bättre. Men ibland blir jag så ledsen och trött att jag knäar.
För H är det så självklart att jag ska komma springande så snart jag hör hans röst säga "Du älskling.....". Då vet jag att han vill ha hjälp med något, kanske bara hämta ett glas vatten, fixa mobiltelefonen som krånglar när han trycker på fel knappar då han vill lyssna på sin bok. Kommer jag inte direkt ryter han istället.

Jag får lov att fortsätta ta en dag i taget, vi kan ändå inte planera något. På midsommarafton har vi gemensamt bestämt att vi håller oss hemma. Vi kan fira med sill och nubbe på vår underbara altan, om det inte regnar. Han kommer ändå att tillbringa större delen av tiden på rygg i soffan, och det lär väl vara fotboll då också.

Faktum är att jag tycker det är skönt med fotbolls-VM. H älskar den sporten och kan se alla matcher om han håller sig vaken. Då har han något att titta på, och då känns det okej att dra sig undan i lugn och ro med en god bok, eller tittar jag på den andra TV:n. 


Midsommar för mig är dragspel och dans kring stången på eftermiddagen. Stången som vi hjälpts åt att klä kvällen innan. Därefter resning. Underbar sillmiddag och efter det härligt jordgubbstårta. Till sillen absolut några nubbar. 
Men nu tål inte H alkohol längre, och allt blir bara jobbigt om han dricker. Så...det ska bli riktigt skönt att vara hemma. Men jag vet att jag inte kommer att känna så då, när den dagen kommer. Då kommer jag att längta efter alla, barnen som ska dansa. kransarna i håret.

Måndag morgon...

...och vårt "nya" vardag tar sin början.

Jag tror nämligen att demensen förvärrats en hel del av slaget H fick i huvudet och nacken. Det var ju en ordentlig smäll, så det kanske inte vore så konstigt. Har läst så mycket i ämnet, och det som jag ofta ser är att orsaken till försämring väldigt ofta är att man ramlar och slår i huvudet.

Hur ska det nu bli? Jag tog hem honom, det gjorde honom glad och lyckligt. Men jag får betala priset med mera insatser, hjälp och stöttning. Jag slapp å andra sidan åka och hälsa på honom varje dag.

Hela vårt hem börjar så sakteliga ta formen av en sjuksal. Rollator som står överallt, ibland glömmer han att den finns och går ifrån den. Kläder, skor och annat ligger både här och där. Önskemål om mat och kaffe framförs hela tiden. Det känns jobbigt att jag själv fått mina egna morgonrutiner rubbade. Jag som alltid gått upp ett par timmar före honom, för att ta mina värktabletter så att de hinner göra nytta innan dagen börjar. Nu ligger H i den säng jag brukat ligga i, och jag har legat tre nätter i soffan. Inte alls bra tycker jag. I natt kommer jag att sova på övervåningen. Absolut.

Känner mig orolig för hur låst jag kommer att bli, i sommar och även sedan. Svårt att lämna honom ensam, men jag måste gå ut med hundarna, handla och göra andra saker. Ska skaffa larm åt honom, ett sådant som sitter på handleden.

Tungt, det känns väldigt tungt. Känns som om jag bär på ett ok med fulla hinkar på båda sidorna. Vart kommer jag att ta vägen mitt i allt detta? Inga resor kan planeras, ingen semester, inte åka och hälsa på någon med H, han blir bara orolig och dubbelt orolig. Då är det tur att vi fortfarande har vårt hus, med vår stora altan, Där kan man leva och även bo om man skulle vilja. Här är helt underbart,  även om huset är för stort och jobbigt att sköta för mig ensam.

Kanske har vi tur. På onsdag har vi visning igen, så vi får se.

Dagarna går fort och mycket har hänt.

Har helt enkelt inte haft så mycket tid över, att sitta ned och skriva inlägg i bloggen. Dels är det för att jag vill ha god tid på mig, och lugn och ro.
Det har dock inte varit så mycket av varken tid eller ro de senaste dagarna. Hasse har kommit hem från korttiden, hämtade honom i fredags så nu är han tillbaka här. Han vantrivdes så väldigt på den avdelningen, inte för att det var något fel på varken personal eller avdelning. För honom blev det för mycket att vara omgiven av alla dessa väldigt gamla och sjuka människor. Många var över 90 år. Inte alla var dementa, de flesta var nog där i väntan på ett annat boende. Hemsituationen fungerar inte till slut, och då blir det dags att söka plats på annat boende.
Om det inte fungerar hemma, och man blir bevilja plats på annat boende, då måste man tillbringa väntetiden på en korttidsavdelning.

Hasse gillar inte sjukdomar. Han är rädd för dem och tycker bara det är obehagligt att de finns. Närmaste grannen, var tomten Nisse som hela tiden sprang hos Hasse och ville ha hjälp att hitta hem. Sen fanns ett antal damer som ropade på hjälp eller skrek aj, aj, aj, aj, aj hela tiden.
I fredags var det helg och ingen sjukgymnast skulle komma. Så jag föreslog att han skulle följa med mig hem över helgen. Han blev överlycklig och vi bestämde så. På torsdagen kom han med sjukgymnast och arbetsterapeut i släptåg, för att känna och kolla om det skulle gå. Och vi bestämde att jag skulle hämta honom på fredagen.

Nu är det söndag, och han har varit så nöjd med att vara hemma. Kräver en del hjälp. Slaget i huvudet kan ha försämrat hans demens förstås, men det är svårt att utvärdera detta ännu eftersom han går på morfinpreparat mot sina smärtor i ryggen. Kotkompressioner gör ont!

Vi blir det mera jobb för mig, men å andra sida var det jättejobbigt att varje dag tvingas åka in till stan och hälsa på honom. Han ringde och tjatade hela tiden, frågade om jag kom, när jag kom, om jag kom imorgon, hur länge skulle jag stanna. Jag tröttnade, tror det var jobbigare än att ha honom hemma just nu. Klart jag blir mera ofri, men vi får väl se.

Lättnad, lugn och hemlängtan

Nu är gårdagens husvisning över och jag kan äntligen slappna av. Mycket skulle göras och nästan samtidigt. Däremellan har jag grundligt storstädat  inför gårdagens visning, samt försökt hitta stunder till vila och promenader med Stina.

Igår kväll, när jag kom hem efter att ha hälsat på Hasse, satte jag mig ned vid köksbordet och drog en djup suck. Det slog mig faktiskt att nu kunde jag släppa en stor det av det som tyngt mig. Visningen är över och vi får se när spekulanten fått fundera. Ärligt talat känner jag mig tveksam till att flytta nu. Visst - vi behöver sälja, jag orkar inte allt själv, vi behöver pengarna, huset är inte särskilt handikappvänligt, mycket trappor. Men helt underbart denna årstid, på landet, men närhet till båt- och badplats, lagom stor trädgård, och jättestor altan där man kan leva sommarlivet.

Vi får se hur det blir. Om något vill köpa, då säljer vi förstås, men inte till vilket pris som helst. Vi har ett utgångspris och det är något som jag tycker ska gälla. Att komma med skambud lönar sig inte i vårt fall. Får vi det vi begärt, då blir det affär direkt och snabbt. Om inte kan man glömma detta hus. Detta är något som mäklare borde vara noga med, tycker jag.

Nu glömmer vi det för en tid. Var ju i Linköping i helgen, dels för att vara barnvakt åt barnbarnet, dels för att tanka kärlek. Den ungen är så gudomligt kärleksfull, och hon gör mig så innerligt glad. Fyller 2 år i slutet av månaden, samma vecka som familjen kommer hem från Mallorca. Och då blir det förstås kalas. Hoppas bara att jag kan åka då. Dels skulle jag även hämta lille Tiny, sonens chihuahua som ska bo hos oss medan de är på semester.

Hasse är kvar på korttidsavdelningen, men stackarn vantrivs så! Han har tränat upp sig riktigt bra, tycker jag. Går bra, tar sig i och ur sängen själv. Kan klä sig själv och även gå i trappor. Sjukgymnasten har tränat med honom. Jag vet att det inte kommer att hända något under helgen som kommer, sjukgymnasterna i kommunen jobbar aldrig helger. Så jag har bestämt att Hasse ska få komma hem, hämtar honom fredag morgon och åter måndag morgon om det behövs. Annars stannar han hemma och sjukgymnasten får göra hembesök istället. Han blev så innerligt glad när jag berättade om detta! Älsklingen min - jag vill att du ska klara av att vara hemma. Men jag tror du gör det. Vi klarar detta tillsammans!

Två hundar!

Ja, som det blev! Resan till Linköping gav mig två hundar istället för en, som jag hade innan jag åkte. Nej, jag hade lovat J att ta hand om deras lille Tiny under tiden de åker på semester. Detta, precis som det gångna helgen, var bestämt sedan lång tid tillbaka. Inget som behövde ändras pga H:s olycka, allt löste sig med att T blev min standin, och tog hand om sin pappa.
Bra tycker jag faktiskt, med mera tid tillsammans med honom blir det allt tydligare vad sjukdomen gör med honom. Hon träffar honom kortare stunder annars och märker därmed inte de små förändringarna som smugit sig på sista tiden.

Skönt att vi har varandra att prata med om H. Jag är ju gift med hennes pappa, och hon uppskattar verkligen det jag gör för honom.

Helgen bjöd på underbart väder, inte lika värmt som för ett par veckor sedan. Men jag tycker att det är jätteskönt med lagom värme. Lilla barnbarnet höll farmor sysselsatt. Inte en sekund kan man släppa henne med blicken, hon är snabb som en vessla. Men åh vad hon är underbar mitt lilla hjärta!