Dagarna går fort och mycket har hänt.

Har helt enkelt inte haft så mycket tid över, att sitta ned och skriva inlägg i bloggen. Dels är det för att jag vill ha god tid på mig, och lugn och ro.
Det har dock inte varit så mycket av varken tid eller ro de senaste dagarna. Hasse har kommit hem från korttiden, hämtade honom i fredags så nu är han tillbaka här. Han vantrivdes så väldigt på den avdelningen, inte för att det var något fel på varken personal eller avdelning. För honom blev det för mycket att vara omgiven av alla dessa väldigt gamla och sjuka människor. Många var över 90 år. Inte alla var dementa, de flesta var nog där i väntan på ett annat boende. Hemsituationen fungerar inte till slut, och då blir det dags att söka plats på annat boende.
Om det inte fungerar hemma, och man blir bevilja plats på annat boende, då måste man tillbringa väntetiden på en korttidsavdelning.

Hasse gillar inte sjukdomar. Han är rädd för dem och tycker bara det är obehagligt att de finns. Närmaste grannen, var tomten Nisse som hela tiden sprang hos Hasse och ville ha hjälp att hitta hem. Sen fanns ett antal damer som ropade på hjälp eller skrek aj, aj, aj, aj, aj hela tiden.
I fredags var det helg och ingen sjukgymnast skulle komma. Så jag föreslog att han skulle följa med mig hem över helgen. Han blev överlycklig och vi bestämde så. På torsdagen kom han med sjukgymnast och arbetsterapeut i släptåg, för att känna och kolla om det skulle gå. Och vi bestämde att jag skulle hämta honom på fredagen.

Nu är det söndag, och han har varit så nöjd med att vara hemma. Kräver en del hjälp. Slaget i huvudet kan ha försämrat hans demens förstås, men det är svårt att utvärdera detta ännu eftersom han går på morfinpreparat mot sina smärtor i ryggen. Kotkompressioner gör ont!

Vi blir det mera jobb för mig, men å andra sida var det jättejobbigt att varje dag tvingas åka in till stan och hälsa på honom. Han ringde och tjatade hela tiden, frågade om jag kom, när jag kom, om jag kom imorgon, hur länge skulle jag stanna. Jag tröttnade, tror det var jobbigare än att ha honom hemma just nu. Klart jag blir mera ofri, men vi får väl se.