Ser ut att bli ett inlägg/vecka numera. Tanken är fortfarande att jag ska skriva några rader varje dag, men känner mig fortfarande inte återställd efter pärsen jag gått igenom.
Här hemma blir det allt mera tungt, både fysiskt och mentalt. Jag tycker att man numera kan se demenssjukdomen i Hasses ansikte, han hållning har ju länge varit påverkad men nu börjar det alltså bli ett utslätat ansikte och väldigt lite mimik. Minns inte när han skrattade senast. Bara att se honom dra på munnen är ett minne blott.
I veckan som kommer ska jag ringa vår biståndshandläggare på kommunen och fråga lite om de möjligheter som finns för den som är demenssjuk och vårdas av anhörig hemma. Önskar att han kunde gå med på att börja lätt med växelvård, typ 1 vecka på "kortis", 2-3 veckor hemma. Jag behöver så väl mera tid för mig själv om jag inte ska gå under. Vi måste även diskutera hur jag ska agera om/när det åter igen händer mig något. Som i förra veckan då jag verkligen hade behövt stanna över natt på sjukhuset istället för att åka hem med nattpermis.
Idag har vi utökat djurparken här med två marsvin. Det är äldsta barnbarnet Linn som är ägare till dessa två stora "råttor", och de ska bo hos mig i källaren medan familjen är i Tunisien en vecka. Spännande tycker både Stina och Cesar. Marsvinen är inte alls roade.
En blogg - som en dagbok - som en bästis - på min resa som anhörig till make med nydiagnosticerad demens - och mycket, mycket annat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar