Inställd visning

Ja, så fick det bli. Jag hade bestämt mig, försäljningen av huset skulle läggas ned och vi hade vant oss vid tanken. Då ringde jag mäklaren och talade om att vi inte vill ha någon visning, och att vi vill säga upp avtalet med honom. Sagt och gjort och det känns väldigt bra!

Nu börjar Hasses sjukdom vandra mer och mer in i nästa fas. Det är ju så med vaskulär demens, den försämras trappstegsvis. Stannar upp en tid, för att sedan ta ytterligare ett steg ned. Har märkt de sista dagarna hur han allt mera slutat lyssna på det jag säger, har tystnat och inte ofta säger något alls förutom vill två olika tillfällen. Dels då han vill ha hjälp med något, nåt som ska fixas, hämtas, tittas på osv. Och dels på kvällarna framför TV:n, om jag sitter där och vi tittar på en program som intresserar mig. Då väcks förmodligen minnen hos honom, och då sätter han igång att prata oavbrutet. Hela kvällarna!

Ibland är det sport på TV och då kan jag med gott samvete, gå in till den andra TV:n och titta. Men om han tappar intresset för det han tittar på, så följer han efter som en hund. Det är fel att jämföra, med ibland känns det på samma sätt - med honom och hunden. Stina, som numera är helt och hållet MIN hund eftersom jag alltid går hennes promenader, ger henne mat, sköter om henne, tar emot och ger henne kärlek - hon följer min som en skugga. Och ibland är det lite irriterande. Om jag går på toaletten och stänger dörren, då ligger hon precis utanför och smågnäller som en bebis. Jag tror det beror på att hon känner sig otrygg i Hasses sjukdom, att ha en människa omkring sig nästan hela dagarna som ofta är helt ointresserad och oemottaglig för hennes kärleksbevis. Hon känner sig osynligt, och sitter ibland bredvid husse och ser längtansfullt på honom med sina stora, bruna ögon. Hur ska hon kunna förstå?

Kom just på att jag varit väldigt dålig på att ta foton på Stina, men här är en bild på henne som unghund i alla fall.

Jag blir allt mera ensam, om precis allt. Ibland känns det konstigt att leva så tätt inpå en annan människa, och samtidigt inte kunna prata om det jag behöver. Som om det är en tjock glasvägg mellan oss.

En vecka senare...

...och så verkar det bli just nu. Jag får smyga lite med bloggen, Hasses rum ligger vägg i vägg, och hans hörsel är ibland skarpare än någon annans. Han hör när jag skriver, tangentbordet ger ett klickande ljud ifrån sig, och jag vill helt ha det jag skriver här för mig själv. Bloggen är min och är till för att jag ska kunna skriva av mig mina känslor och tankar.

Förra helgens föreläsningar blev verkligen en överraskning. Först och främst för att Hasse orkade igenom alla fyra timmarna, hade jag verkligen inte trott. Men jag tror han tillgodogjorde sig en hel del faktiskt. Framför allt den sista timmen med juristen. Hans föreläsning väckte H ordentligt, så han verkligen insåg hur viktigt det är att vi delar allt ekonomiskt. Det var han som stod på sig, när vi igår gick inte på banken och till slut såg till att även jag står som tecknare av hans konton. Nu har vi gjort allt vi kan; Inbördes testamente - generalfullmakt - fullmakt till banken - teckningsrätt för mig på H:s konton. Nu kan vi inte göra mer, bara hoppas allt ska flyta på.

Det blev en visning till, hann inte med att säga upp mäklaren förrän han hörde av sig om ännu en spekulant som vill komma på visning på torsdag. Det är väl okej, sade jag, men det gör inget om det inte går vägen. Nu har jag börjat få riktig hemkänsla igen, nu fixar jag och grejar för min egen skull, för att jag vill. För vår trivsel, och då är det roligt igen. Nu är det inte endast inför visning som jag städar och gör fint. Skulle gärna vilja göra något om de hemska ekluckorna i köket, men samtidigt ska man inte dra på för stora kostnader i vår situation.

Annars går allt sin gilla gång här. Hasses vaskulära demens blir allt tydligare, framför allt de fysiska problemen har ökat. Obalansen, svagheten förmågan att klä sig, ta på skorna. Jag får allt mera hjälpa honom med dessa saker, och det innebär en hel del belastning på min rygg. Har åter igen fått mycket mera  värk, tvingats börja om med mediciner som jag trott jag skulle slippa. Det blir allt tyngre. Även mentalt märker jag att han ofta är mycket frånvarande. När jag pratar tittar han på mig ibland och jag ser att han inte tar in det jag säger, han lägger inte märke till det jag ändrat och förbättrat här hemma. Köpte en fin bänk att ha under ena köksfönstret häromdagen, men han satte sig på den som om den alltid funnits där. På min fråga om vad han tyckte såg han bara oförstående på mig.

Jag måste nog sluta babbla, har en förmåga att prata med H om det jag funderar över, men jag får lära mig att sålla det jag säger högt till honom. Ger mig gärna in i diskussioner och politik, ekonomi, krig och elände. Men det får bli slut med det, för han stänger alltid ned fokus direkt. Då står jag där och pratar för mig själv, fast han sitter framför mig och blir orolig av snackandet. Mitt behov av att ventilera mina tankar får ske här i bloggen istället. Förut fick jag ju lite gensvar, ibland, men det sker allt mera sällan nu. Långa, långa tysta stunder blir det. Han säger ingenting, om han inte ber mig om något förstås, men inga samtal (som inte handlar om honom).

Känner mig ibland som att jag drunknar i demensträsket, som att sitta fast i kvicksand och veta att det bara finns ett scenario framåt i tiden. Jag är fast här, låst av den här jävla sjukdomen - medan jag känner att jag inget hellre vill än att få ägna mig åt yngste sonen och hans lilla familj. Just nu är det lite kris, inte mellan sonen och sonhustrun. Men livet är tufft nu av andra orsaker, och jag vet att det väldigt mycket behöver stöttning. Äldre sonen var här igår och fixade kattluckan i altandörren åt mig. Nu kan Cesar gå ut och in som han vill snart. Den sonen har det också lite tufft nu, eftersom han är ensam med barnen i veckorna, då den sonhustrun har tvingats ta jobb på annan ort under ett år. Hon pendlar förstås, men det blir tufft. Dessutom mår nog inte heller hon så bra av detta, dels nytt jobb som ställer krav på henne, och dels stora krav på sig själv. Ja, så ser livet ut för oss just nu. Jag mår väldigt dåligt av att inte kunna finnas där för mina barn, i den utsträckning jag vill. Jag åker till dem så snart jag får en chans förstås, har planerat ett par helger framöver redan, men jag vill MERA!

Det går några dagar...

...mellan mina inlägg, men jag tänker låta det vara så. Jag har inte alltid inspiration och tålamod att sitta ned och skriva, jag vill vara ifred och slippa bli avbruten hela tiden. Har satt igång med att röja lite i huset, möblerar om och flyttar på tavlor och annat.

Eftersom det inte blev någon försäljning av huset denna gång, så har vi bestämt oss för att lägga ned försäljningen helt och hållet. Vi ska bo kvar så länge det går och jag orkar. Så länge Hasse klarar att ta sig ut via trappan till källaren. Funderar på om det finns någon möjlighet till hjälp, att anpassa in- och utgång så att han klarar sig.
Det ser inte så bra ut, han bli allt mera ostadig, svag och orkeslös. När han sitter ned kan man efter en stund se hur han får slagsida, han faller sakta, sakta åt sidan, men verkar inte märka av det själv. Ofta får jag ta tag i honom och räta upp hans kropp innan han faller ned på golvet. Det kan han bli irriterad över, eftersom han inte märkt vad som var på väg att hända.
Blir han mera orörlig, måste hemtjänst in i vårt liv. Min rygg kommer inte att hålla, om jag ska hålla på att stödja och hålla i honom. Han ju ändå ständig värk, och märker hur lite som behövs för att jag ska känna att jag gjort något "fel".

Vi bor kvar här så länge det går, bäst för Hasse att slippa flytta nu. Om vi klarar detta fram till den dag han inte längre kan bo hemma, så blir det bra. Han är nöjd och tillfreds hemma, känner sig lugn och trygg här, jag är hemma hos honom på dagarna (för att min rygg inte längre klarar jobbet), H tror dock att jag är hemma för hans skull. Det har ju blivit lite så också, känns både bra och tråkigt att vara hemma hos honom, men ibland känner jag mig som en fånge. Måste se till att hösten bjuder på lite mera avlastning för mig själv, antingen ytterligare en dag/vecka på "dagis" - eller annat.

Idag är det Alzheimerdagen. Synd bara att den heter just så. Det finns ju så oändligt många människor med andra former av demenssjukdomar än just Alzheimer, även om den diagnosen är det absolut vanligaste. I eftermiddag ska jag åka till stan och lyssna på tre föreläsningar om demens. Bl a är Robert Lundin, geropsykiater från Falköping där, det var han som H fick sin diagnos av. Han ska prata om demens förr, nu och i framtiden. Därefter handlar det och dementa och tandvård, undrar just vad det ska handla om. Sist men inte minst handlar det om anhöriga, ekonomi o dyl. Tror det är mest det jag är intresserad av. Känns ju lite oroligt när man tänker på framtiden. Hasse vill gärna följa med på detta, det tar 4 timmar så jag är lite orolig för att jag blir tvungen av avbryta för att han inte ska orka. Önskar att han kunde stanna hemma....

Allt är så sorgligt

Med stor sorg i hjärtat ser jag ibland på Hasse och känner mig så ledsen. Tänker på den man jag träffade för 10 år sedan, och blev djupt förälskad i. Kärleken som grodde och växte sig stark mellan oss, och fick oss att välja varandra trots svårigheter i början. Jag ser honom skymta fram ibland, han är fortfarande världens snällaste och mjuka man. Jag tror han är trygg och känner den sorts lycka, som är möjlig för honom. Verkar mycket tillfreds med tillvaron. 

Det verkar som han passerat det stadium, då han grubblade mycket över det som varit, det som han förlorat och gått miste om. Hans stora intresse för att fiska t ex, det är 3-4 år sedan vi senast lade i båten en sommar och han verkar inte ens fundera över anledningen till detta. 

 

Jag har ett underbart foto av honom när han sitter i sina kära båt, på väg mot en härlig fiskedag på Vänern. Solen skiner och hela han glittrar av välbehag, att han dessutom är klädd i sin fina, blå tröja - exakt den nyans som klär honom så bra - gör bilden av njutning perfekt. Jag har en förstoring av denna bild som just nu står på golvet, men som jag strax är på väg att åter igen sätta upp på väggen. 

Klockan är snart 8, och jag sitter  här i arbetsrummet, vägg i vägg med Hasses eget sovrum, där han ligger och sover till ljudet av en talbok. En biografi om Bruce Springsteen...

Ikväll ska han åka till sin dotter, sova över natt och bli kvar till imorgon kväll. Han längtar efter henne ibland, och känner sig lite ledsen över att de inte kan träffas så ofta. Nu har hon gjort ett försök att så ofta som möjligt ge sin pappa en dag/vecka, då hon gått ned lite i arbetstid. Jag tror det är klokt av henne, för det är en tid som hon alltid kommer att kunna se tillbaka på och känna att hon gjorde rätt, att hon gav sin pappa det han längtade efter och önskade. 
Då får jag lite andrum. Inte för att jag ska hitta på något särskilt, men jag kan ägna mig åt att göra det som behöver göras utan att bli avbruten. Jag kan strunta i att laga mat, det finns alltid något jag kan få i mig ändå. Kan städa, greja i trädgården och snygga till tomten. Ja, där ser man vilka nöjen jag har just nu ;). Men för mig är det en form av lyx just nu, att få lov att göra något utan att ständigt behöva avbryta, få tänka mina tankar utan avbrott...

När jag läser tillbaka i min blogg...

...ser jag att den faktiskt har fått fungera som mitt bollplank, som det var tänkt. Jag har verkligen skrivit av mig, och gått från klarhet till klarhet. Gått igenom stor sorg, förtvivlan, uppgivenhet, men även blandat med kärlek och närhet till Hasse, mina söner och barnbarn. Min älskade syster har också blivit min bästa vän, hon lever i en snarlik situation, med en make som har många rester efter tidigare stroke.

Vi har blivit mammor till våra äkta män.

Jag har mått väldigt dåligt denna sommar, inte haft varken energi, lust, motivation att njuta av sommaren Bara plågats av solen och värmen pga hemska svettningar redan i normala sommartemperaturer, mycket motgångar i vardagen som slagit undan fötterna på mig gång på gång. Haft mycket värk i min gamla rygg, många krämpor som uppstått och tvingar mig att äta smärtstillande mot min vilja. Jag har själv, med hjälp av gladare-piller lyckats ta mig uppåt i depigg-träsket, känns lättare nu att se framåt.

Hösten bli nog lite friare. Dels försöker jag bearbeta Hasse till att ta ytterligare en dag/vecka på dagverksamheten, dessutom verkar det som att hans dotter kommer ta hand om honom över en natt och en dag i veckan.

Kanske får jag uppleva lite mera frihet, och möjlighet att använda min tid till det som ligger mig varmt om hjärtat - nämligen kärleken till och umgänget med mina barn och barnbarn.

Får vara nog nu

Detta med att sälja hus är så fruktansvärt tröttsamt. Man slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan, och mår inte alls bra av det. Att inför varje visning, röja runt, städa, pimpa och hoppas - gör besvikelsen så stor när det visar sig att en mycket lovande spekulant drar sig ur. 

Vi/jag har bestämt nu att det får vara nog med detta. Dels har vi en riktigt dålig mäklare, som inte gör särskilt mycket för att hjälpa till men viktigast är att jag vill slippa tänka på detta. Låter huset ligga kvar till försäljning september och oktober, därefter tas det bort. 

Det är en beslut som känns riktigt skönt. Vi bor billigare än i vilken hyreslägenhet som helst, trivs ju här och för Hasse är det lugnet och tryggheten som han älskar. Problemet, det stora, är ju att han har så svårt med trapporna. Det är ett suteränghus, och det innebär att husets två ingångar via ytterdörr och källardörr innebär en trappa, för att komma in i huset. Men än så länge går det, och vi får ta tag i problemet när det kommer. Kan han inte ta sig in och ut, då måste vi flytta. 

En person med demenssjukdom ska inte flyttas på för mycket, det skapar ofta oro, vilsenhet och förvirring. Så vi förbereder oss på ännu en vinter med snöskottning ;). 

Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Jag vill väldigt gärna skriva av mig nästan varje dag, men orken har inte funnits. Sommaren har varit jobbig på många sätt och den har tagit mycket kraft och vilja ifrån mig. 
Nu är hösten här och allt har lugnat ned sig, och jag hoppas det innebär att jag får mera tid över till att skriva här. 

Man är så låst när lever med en make som har denna, hemska sjukdom. Skulle så gärna vilja ha möjlighet att stötta och hjälpa den yngste sonen just nu, när han är gräsänkling med en 2-åring. Han heltidsjobbar oftast hemifrån, så dottern är på dagis 9-16. Men sedan hämtar han hem en trött tjej som kräver 200% uppmärksamhet fram till läggdags. 
Kära sonhustrun är operasångerska och turnerar hela hösten, många mil hemifrån. Han klarar av sin uppgift väldigt bra, men det är ett ensamt åtagande då han är helt låst på kvällarna och helgerna. Det är 25 mil mellan oss, vilket innebär att jag inte har möjlighet att hjälpa honom i den utsträckning jag vill. Förra veckan var vi hos honom några dagar, och troligen blir det några dagar nästa helg. 

Även äldste sonen är också gräsänkling, men bor i samma stad som vi. De barnbarnen är 8 och 10 år och väldigt självständiga. Farmor rycker ut ibland, men behövs inte lika mycket. Denna kära sonhustru måste jobba borta ett år, för att komma vidare i sin karriär, och är borta i veckorna. 

Två superduktiga sonhustrur har jag, som har världens finaste, bästa pappor till sina barn (partiskt då förstås eftersom de är mina älskade söner).