...ser jag att den faktiskt har fått fungera som mitt bollplank, som det var tänkt. Jag har verkligen skrivit av mig, och gått från klarhet till klarhet. Gått igenom stor sorg, förtvivlan, uppgivenhet, men även blandat med kärlek och närhet till Hasse, mina söner och barnbarn. Min älskade syster har också blivit min bästa vän, hon lever i en snarlik situation, med en make som har många rester efter tidigare stroke.
Vi har blivit mammor till våra äkta män.
Jag har mått väldigt dåligt denna sommar, inte haft varken energi, lust, motivation att njuta av sommaren Bara plågats av solen och värmen pga hemska svettningar redan i normala sommartemperaturer, mycket motgångar i vardagen som slagit undan fötterna på mig gång på gång. Haft mycket värk i min gamla rygg, många krämpor som uppstått och tvingar mig att äta smärtstillande mot min vilja. Jag har själv, med hjälp av gladare-piller lyckats ta mig uppåt i depigg-träsket, känns lättare nu att se framåt.
Hösten bli nog lite friare. Dels försöker jag bearbeta Hasse till att ta ytterligare en dag/vecka på dagverksamheten, dessutom verkar det som att hans dotter kommer ta hand om honom över en natt och en dag i veckan.
Kanske får jag uppleva lite mera frihet, och möjlighet att använda min tid till det som ligger mig varmt om hjärtat - nämligen kärleken till och umgänget med mina barn och barnbarn.
En blogg - som en dagbok - som en bästis - på min resa som anhörig till make med nydiagnosticerad demens - och mycket, mycket annat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar