En vecka senare...

...och så verkar det bli just nu. Jag får smyga lite med bloggen, Hasses rum ligger vägg i vägg, och hans hörsel är ibland skarpare än någon annans. Han hör när jag skriver, tangentbordet ger ett klickande ljud ifrån sig, och jag vill helt ha det jag skriver här för mig själv. Bloggen är min och är till för att jag ska kunna skriva av mig mina känslor och tankar.

Förra helgens föreläsningar blev verkligen en överraskning. Först och främst för att Hasse orkade igenom alla fyra timmarna, hade jag verkligen inte trott. Men jag tror han tillgodogjorde sig en hel del faktiskt. Framför allt den sista timmen med juristen. Hans föreläsning väckte H ordentligt, så han verkligen insåg hur viktigt det är att vi delar allt ekonomiskt. Det var han som stod på sig, när vi igår gick inte på banken och till slut såg till att även jag står som tecknare av hans konton. Nu har vi gjort allt vi kan; Inbördes testamente - generalfullmakt - fullmakt till banken - teckningsrätt för mig på H:s konton. Nu kan vi inte göra mer, bara hoppas allt ska flyta på.

Det blev en visning till, hann inte med att säga upp mäklaren förrän han hörde av sig om ännu en spekulant som vill komma på visning på torsdag. Det är väl okej, sade jag, men det gör inget om det inte går vägen. Nu har jag börjat få riktig hemkänsla igen, nu fixar jag och grejar för min egen skull, för att jag vill. För vår trivsel, och då är det roligt igen. Nu är det inte endast inför visning som jag städar och gör fint. Skulle gärna vilja göra något om de hemska ekluckorna i köket, men samtidigt ska man inte dra på för stora kostnader i vår situation.

Annars går allt sin gilla gång här. Hasses vaskulära demens blir allt tydligare, framför allt de fysiska problemen har ökat. Obalansen, svagheten förmågan att klä sig, ta på skorna. Jag får allt mera hjälpa honom med dessa saker, och det innebär en hel del belastning på min rygg. Har åter igen fått mycket mera  värk, tvingats börja om med mediciner som jag trott jag skulle slippa. Det blir allt tyngre. Även mentalt märker jag att han ofta är mycket frånvarande. När jag pratar tittar han på mig ibland och jag ser att han inte tar in det jag säger, han lägger inte märke till det jag ändrat och förbättrat här hemma. Köpte en fin bänk att ha under ena köksfönstret häromdagen, men han satte sig på den som om den alltid funnits där. På min fråga om vad han tyckte såg han bara oförstående på mig.

Jag måste nog sluta babbla, har en förmåga att prata med H om det jag funderar över, men jag får lära mig att sålla det jag säger högt till honom. Ger mig gärna in i diskussioner och politik, ekonomi, krig och elände. Men det får bli slut med det, för han stänger alltid ned fokus direkt. Då står jag där och pratar för mig själv, fast han sitter framför mig och blir orolig av snackandet. Mitt behov av att ventilera mina tankar får ske här i bloggen istället. Förut fick jag ju lite gensvar, ibland, men det sker allt mera sällan nu. Långa, långa tysta stunder blir det. Han säger ingenting, om han inte ber mig om något förstås, men inga samtal (som inte handlar om honom).

Känner mig ibland som att jag drunknar i demensträsket, som att sitta fast i kvicksand och veta att det bara finns ett scenario framåt i tiden. Jag är fast här, låst av den här jävla sjukdomen - medan jag känner att jag inget hellre vill än att få ägna mig åt yngste sonen och hans lilla familj. Just nu är det lite kris, inte mellan sonen och sonhustrun. Men livet är tufft nu av andra orsaker, och jag vet att det väldigt mycket behöver stöttning. Äldre sonen var här igår och fixade kattluckan i altandörren åt mig. Nu kan Cesar gå ut och in som han vill snart. Den sonen har det också lite tufft nu, eftersom han är ensam med barnen i veckorna, då den sonhustrun har tvingats ta jobb på annan ort under ett år. Hon pendlar förstås, men det blir tufft. Dessutom mår nog inte heller hon så bra av detta, dels nytt jobb som ställer krav på henne, och dels stora krav på sig själv. Ja, så ser livet ut för oss just nu. Jag mår väldigt dåligt av att inte kunna finnas där för mina barn, i den utsträckning jag vill. Jag åker till dem så snart jag får en chans förstås, har planerat ett par helger framöver redan, men jag vill MERA!