Får vara nog nu

Detta med att sälja hus är så fruktansvärt tröttsamt. Man slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan, och mår inte alls bra av det. Att inför varje visning, röja runt, städa, pimpa och hoppas - gör besvikelsen så stor när det visar sig att en mycket lovande spekulant drar sig ur. 

Vi/jag har bestämt nu att det får vara nog med detta. Dels har vi en riktigt dålig mäklare, som inte gör särskilt mycket för att hjälpa till men viktigast är att jag vill slippa tänka på detta. Låter huset ligga kvar till försäljning september och oktober, därefter tas det bort. 

Det är en beslut som känns riktigt skönt. Vi bor billigare än i vilken hyreslägenhet som helst, trivs ju här och för Hasse är det lugnet och tryggheten som han älskar. Problemet, det stora, är ju att han har så svårt med trapporna. Det är ett suteränghus, och det innebär att husets två ingångar via ytterdörr och källardörr innebär en trappa, för att komma in i huset. Men än så länge går det, och vi får ta tag i problemet när det kommer. Kan han inte ta sig in och ut, då måste vi flytta. 

En person med demenssjukdom ska inte flyttas på för mycket, det skapar ofta oro, vilsenhet och förvirring. Så vi förbereder oss på ännu en vinter med snöskottning ;). 

Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Jag vill väldigt gärna skriva av mig nästan varje dag, men orken har inte funnits. Sommaren har varit jobbig på många sätt och den har tagit mycket kraft och vilja ifrån mig. 
Nu är hösten här och allt har lugnat ned sig, och jag hoppas det innebär att jag får mera tid över till att skriva här. 

Man är så låst när lever med en make som har denna, hemska sjukdom. Skulle så gärna vilja ha möjlighet att stötta och hjälpa den yngste sonen just nu, när han är gräsänkling med en 2-åring. Han heltidsjobbar oftast hemifrån, så dottern är på dagis 9-16. Men sedan hämtar han hem en trött tjej som kräver 200% uppmärksamhet fram till läggdags. 
Kära sonhustrun är operasångerska och turnerar hela hösten, många mil hemifrån. Han klarar av sin uppgift väldigt bra, men det är ett ensamt åtagande då han är helt låst på kvällarna och helgerna. Det är 25 mil mellan oss, vilket innebär att jag inte har möjlighet att hjälpa honom i den utsträckning jag vill. Förra veckan var vi hos honom några dagar, och troligen blir det några dagar nästa helg. 

Även äldste sonen är också gräsänkling, men bor i samma stad som vi. De barnbarnen är 8 och 10 år och väldigt självständiga. Farmor rycker ut ibland, men behövs inte lika mycket. Denna kära sonhustru måste jobba borta ett år, för att komma vidare i sin karriär, och är borta i veckorna. 

Två superduktiga sonhustrur har jag, som har världens finaste, bästa pappor till sina barn (partiskt då förstås eftersom de är mina älskade söner).