Nu börjar Hasses sjukdom vandra mer och mer in i nästa fas. Det är ju så med vaskulär demens, den försämras trappstegsvis. Stannar upp en tid, för att sedan ta ytterligare ett steg ned. Har märkt de sista dagarna hur han allt mera slutat lyssna på det jag säger, har tystnat och inte ofta säger något alls förutom vill två olika tillfällen. Dels då han vill ha hjälp med något, nåt som ska fixas, hämtas, tittas på osv. Och dels på kvällarna framför TV:n, om jag sitter där och vi tittar på en program som intresserar mig. Då väcks förmodligen minnen hos honom, och då sätter han igång att prata oavbrutet. Hela kvällarna!
Ibland är det sport på TV och då kan jag med gott samvete, gå in till den andra TV:n och titta. Men om han tappar intresset för det han tittar på, så följer han efter som en hund. Det är fel att jämföra, med ibland känns det på samma sätt - med honom och hunden. Stina, som numera är helt och hållet MIN hund eftersom jag alltid går hennes promenader, ger henne mat, sköter om henne, tar emot och ger henne kärlek - hon följer min som en skugga. Och ibland är det lite irriterande. Om jag går på toaletten och stänger dörren, då ligger hon precis utanför och smågnäller som en bebis. Jag tror det beror på att hon känner sig otrygg i Hasses sjukdom, att ha en människa omkring sig nästan hela dagarna som ofta är helt ointresserad och oemottaglig för hennes kärleksbevis. Hon känner sig osynligt, och sitter ibland bredvid husse och ser längtansfullt på honom med sina stora, bruna ögon. Hur ska hon kunna förstå?
Jag blir allt mera ensam, om precis allt. Ibland känns det konstigt att leva så tätt inpå en annan människa, och samtidigt inte kunna prata om det jag behöver. Som om det är en tjock glasvägg mellan oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar