Jag är så glad!

Ser verkligen fram emot den kommande helgen, då jag ensam ska åka till Linköping och hälsa på min J & familj, och kära syster & make. Det ska verkligen bli en underbar avkoppling, lyx. H kommer att tillbringa dessa dagar hos sin dotter, tillsammans med vår älskade Goldie. De vill så gärna ta hand om henne några dagar, samtidigt som de ju vill se till att jag får sköta om mig själv helt och hållet.

Behöver detta så väldigt. Att få komma iväg, hemifrån. Släppa allt ansvar, lämna frustrationen hemma. Är hela tiden så fruktansvärt trött. Köpte Blutsaft häromdagen eftersom jag tänkte att jag kanske har blodbrist igen. Ska ringa min doktor nästa  vecka och be att få kolla upp lite blodprover. Dels då Hb som var väldigt lågt för något år sedan, men även sköldkörtelprover, om det skulle vara struma som orsakar min hemska trötthet. Tror dock att det mycket väl kan vara en liten depression som lurar istället. Svårt att påstå att jag mår särskilt bra. Varken fysiskt eller psykiskt.

Nåja, nu ska jag gå och lägga mig och lyssna en stund på min bok. Man somnar så gudomligt gott efter en stund. Kan verkligen rekommenderas för den som har insomningsproblem.

Har dessutom börjat på en ny stickning idag. Fått dille på västar. Jag älskar dem! Tycker det är så himla snyggt och praktiskt. Varmt är det också.



Denna har jag tänkt göra i lite olika varianter, vill ha flera färger, både stickad och virkad. Älskar att ha detta framför mig.

Kabelförlust

Nej, nu bara måste jag hitta kamerakabeln mellan kameran och datorn. Nu måste jag få ladda upp alla mina bilder jag har i mobilen och i kameran. Så trist det är att inte ha några bilder att lägga in i bloggen. Klart man kan "låna" och googla, men inte alls lika kul. Ska ta mig i kragen idag.

Dagen idag, har en viss plan - om än tråkig så väldigt nödvändig. Kratta löv!



Kul? Nej! Men måste göras. Ont efteråt? Ja, men ändå nöjd över att ha det gjort. Problemet är väl att det kommer att regna hela dagen och då är det inte kul.

Regniga hundpromenader? Blä! Goldie tycker inte de gör så mycket att det regnar, hon älskar att gå ut i alla väder. Men för min del innebära det väldigt mycket torkande av päls och golv.

Nåja - vädrets makter är det bara att acceptera. Ingenting kan man göra åt dem och det känns rätt skönt. Bara "gilla läget".

Tittade igår på "Så mycket bättre" och måste väl säga att årets upplägg KAN bli spännande, trots att där nästan bara är halvkändisar. Lill är förstås inte halv, hon är HEL-stjärna i mina ögon. Otroligt bra! Ska bli kul att ha detta att se fram emot varje lördag en tid framöver.


Så har vi söndagens amerikanska släktforskare och BRON! Den serien är så otroligt bra. Inte för att jag tror att en tjej som hon skulle fungera på riktigt, i den poliskår vi har idag, med den mentaliteten. Otroligt skickligt spelat och otroligt skickligt gjord deckare. Som vanligt dansk. Varför är de så bra på detta?


H har ett barnbarn med autism, eller om det börjat övergå i Aspergers syndrom på senare år. Han är 8 år nu. Man kan känna igen så väldigt mycket i hans beteende, den där bubblan han omger sig med, som har ett skal som inte går att tränga igenom. Ändå är han en go och glad unge, med gränslös energi.

Ha en härligt, höstligt, skön söndag !

Trist

Ja, det är det intryck jag får av min egen blogg när jag tittar in här. Varje gång blir jag lika bedrövad av att se hur många dagar som gått sedan jag skrev ett inlägg senast. Jag vill inte att det ska vara så! Det är inte alls tanken.

Men - vad ska man då skriva om när livet ser ut som mitt gör? Det blir bara tråkigheter och elände. Detta trots att jag egentligen har mycket att glädjas åt också, men på något sätt tar det där trista över.

Att leva som jag, som hustru till en make som förändras mer och mer. Vad är det att skriva om? Känner mig just ni så nedtryckt i skiten att jag bara vill bort. Aldrig, i hela mitt liv, har jag känt mig så fruktansvärt ensam. Och detta trots att vi är två...

H är sjuk, jag vet det, och jag tycker otroligt synd om honom. Han försvinner för mig, går in i sig själv lite mera för varje dag - så känns det ibland. Går inte att prata med, inte när jag vill. Men när han själv börjar prata, då tar det aldrig slut. Om han sett ett TV-program, då vill han berätta precis allt för mig efteråt. Om han lyssnat på en bok, då ska han återge hela boken. Jag orkar inte! Har inte tålamod med detta!

Fan, helvetes jävlar! Fult att svära, men jag tar mig den rätten - faktiskt. Jag hatar denna vidriga sjukdom - DEMENS. Dra åt helvete!

Vad gör en mäklare?

Ja, ärligt talat...först slåss man om att få "äran" att sälja ens hus och går verkligen in för det den första tiden. Sen då? Ja, nog skulle man kunna tycka att en liiiten kontakt vore på sin plats eller...?

Jag blir så otroligt trött på detta, att ständigt försöka och försöka och försöka. Alla som kommer på visning blir förtjusta i vårt underbara hus, öser lovord över både hus, tomt, läge osv. Men trots detta är det till sist just läget som får dem att dra sig ur.

Visst förstår jag att det kan vara problematiskt för en barnfamilj, att bo på landet, att ha 1,5 mil till stan, jobb, skolor osv. Men det tar dock 15 minuter att åka!
Och skulle man då inte kunna tro att en mäklare angriper problemet från just den synvinkeln? Jag menar, att han/hon då satsar lite krut på att verkligen informera om kollektivtrafik, skolor, dagis, busstider? För att ev spekulanter ska förstå att det istället är en fördel att bo på landet.

Nej då, vi sätter oss till rätta och hoppas på att säljaren själv ska ta kostnader och besvär med att annonsera. Inte vill man som mäklare stå för dyra annonser!

Men varför? Vår förra mäklare skulle ha barn, och berättade att hon tvingades sluta på grund av sin oerhört låga grundlön som mäklare. Hon tog jobb på Försäkringskassan för att få en fast inkomst att basera sin föräldrapenning på. Låter det inte knäppt? Klart man inte kan leva så, att man inte har en aning om vad man tjänar från månad till månad. Jovisst kan man det - i storstan ja! I Stockholm säljs ju allt. Men inte här i Västra Götaland, på landet. Även om det ligger ett underbart hus på 7 r o k, som gjort för en barnfamilj, 500 meter från båt och bad. Det är ju helt enkelt underbart för barn att växa upp här.

Nåja, vi fortsätter väl att ta det lilla lugna. Vi började för 2 år sedan och håller fortfarande på att sälja vårt hus!! Som är perfekt.

Bara inte för oss. Ett par på 66 och 60 år utan hemmavarande barn. Där maken drabbats av demens och har svårt med balans, gång osv. Och där makan genomgått 5 ryggoperationer och inte längre orkar ta hand om ALLT. Hus, trädgård, reparationer, städning osv osv osv, make, hund osv - sig själv (?).

Problemet med att...

...driva en blogg...

För mig är det i första hand, att jag inte kan skriva precis när jag själv vill. Just vid det tillfället, när jag känner att jag är inspirerad, att jag har något väsentligt att förmedla, dela med mig av - då sitter ofta H vid datorn och surfar...eller spelar spel. Så, för min del får det bli när datorn är ledig - och då är det inte alls säkert att jag har lust, att orden infinner sig.

Jag tror, att för att bli intressant, att bli läst, då vill läsaren ha de där tankarna och idéerna som bara dyker upp och hamnar på pränt. Jag känner ibland att jag har så oändligt mycket jag vill skriva om, att det finns så många ämnen att gräva djupare i. Känslor. Jag är inte bra på att prata känslor, men desto bättre på att sätta dem på pränt. Det är skönt, att se sina tankar i svart på vitt. Men det går inte, om man måste vänta i flera timmar tills datorn är ledig, då kan känslan vara borta!

Känner allt mera att jag måste öppna mig för omvärlden igen. Släppa in det som gör mig glad, som gör livet ljust och rikt. Så länge har jag vandrat omkring i detta demens-träsk, många gånger fastnat och knappt kunnat dra mig loss, nära att ropa på hjälp. Då behöver man någon. Dessa ord har jag aldrig tagit i min mun tidigare. Jag är inte den som har lätt för att prata om det svåra.

Åh vad jag tror att jag längtar efter en egen dator, eller en Ipad...!



Tänk så ofta, så mycket jag skulle kunna skriva om det stora och svåra i livet just nu. DEMENS. Usch vad jag hatar det ordet, den diagnosen, de symtomen!

Hur ska jag göra för att få en sådan i min hand?

Nu är hösten VERKLIGEN här.

Och jag älskar den!

Dessa kyliga, krispiga, soliga höstmornar då hundpromenaderna verkligen är livgivande. Vilken luft...ett djupt andetag känns långt ned i lungornas nedersta gömmor. Färgerna gör mig harmonisk och jag bara njuter av alla dessa nyanser.

Jag vet, snart är färgerna borta, löven har fallit och det gråa mörkret är här. Men då min vän, då är det dags för brasor och levande ljus. Mys, lugn och ro, pyssel, stickning, virkning, bra böcker. Därtill dags för tillagning av höstens goda grytor och soppor. Lugnet som lägger sig över denna tid ger mig sån ro.

Vi/jag tar en dag i taget. Har kommit en bit i mitt bearbetande av den stora sorgen som drabbat oss. Vi njuter av det fina vi fortfarande har tillsammans och kommer överens om att låta det få fokus. Tråkigheterna finns där, men vi tar dem med ro. H blir långsamt lite sämre, men det är svårt för mig att direkt se detta eftersom vi lever  tillsammans hela tiden, dygnet runt utom när vi sover.

Jag mår själv lite bättre, både fysiskt och psykiskt. Det kändes underbart efter den första träffen, förra veckan. Att få förmånen, att tillsammans med både andra anhöriga och personal inom demensvården, dra igång dessa grupper av stöd till anhöriga till dementa. Så skönt att få prata om detta, med andra som har erfarenhet och VET hur det känns. För det är så. Ingen annan, utom de drabbade, kan förstå. Man kan förstå att det är svårt och jobbigt, men hela vidden av denna sjukdom går ej att förmedla. Att få sätta ord på tankar och känslor, utan dåligt samvete. Skönt.

Nu ska vi första träffas fyra gånger till denna höst. Därefter antar jag att vi själva - en personal och en anhörig - ska dra ihop grupper med anhöriga. Ser fram emot detta.

Så min vän - njut av livet, hösten!

Dags för mig själv...

...att bredvid ledsenhet, sorg, förtvivlan över vårt öde - faktiskt, ibland kunna titta upp och se solen lysa även över oss. Jag kan då och då vända mitt ansikte uppåt, sökande efter liv och värme i de vackra höststrålarna, känna lust både till livet och till att leva.

Det är så skönt, att åter igen hitta sig själv där inne bland detta kaos som funnits. Att vakna på morgonen full av lust att göra saker, som jag tidigare pysslat med. Nu tror jag att jag sörjt klart inför det som ska komma, nu får nästa sorg vänta tills det finns ny anledning att släppa fram den. Här finns ändå så mycket kvar att glädjas åt! Jag har ett EGET liv och DET är inte så dumt att leva!

Idag kommer mina älskade barnbarn, och kommer förmodligen att sova över här hos farmor, tillsammans med pappa. Imorgon drar de vidare söderut för att få en dag med mamma. Det är mycket längtan nu, när mamma måste plugga 5 veckor på annan ort. Men pappa fixar allt, i alla fall det mesta, och resten ställer förstås farmor upp på. Åh,  vad jag älskar dem, de kära, kära barnbarnen!! De är min räddning, alla mina tre guldklimpar, tillsammans med sina föräldrar.

Gårdagskvällen blev lite jobbig. H har svårt att släppa vissa saker. Naturligtvis! Ett stort intresse är att pyssla med aktier, att en gång i månaden träffa gubbarna i aktieklubben, ha möte - köpa/sälja - äta gott osv. Än så länge går det väl skapligt, vi har sagt att så länge de andra gubbarna tycker det är okej, så deltar han i dessa möten.
Tyvärr kör han ju inte bil längre, så det faller på min lott att skjutsa, hela tiden. Det blir en hel del resor. Till allt möjligt. Vi bor 1,5 mil utanför stan, och kommunikationerna med buss fungerar inte för honom. Kommande vecka måste jag få iväg ansökan om färdtjänst, mot hans vilja. Jag tror han tycker det känns FÖR slutgiltigt, detta att han aldrig mer får köra  bil. Det är svårt, sitter på något sätt i själva "manligheten" detta att kunna framföra ett fordon, och att göra det bra.
Det var helt annorlunda med min pappa, han tog aldrig körkort på grund av lathet tror jag. Mamma hade, och körde alltid, vart de än skulle. Så varför göra sig besvär...

Idag blir det lite höststäd i trädgården när J är här och kan hjälpa mig. Det ÄR tungt och svårt att vara ensam om precis ALLT. H orkar inte, ser inte, vill inte, förstår inte - har så dålig balans att det blir omöjligt. Tror jag. Han är fruktansvärt lat också, har alltid varit - så jag vet inte riktigt om han kanske tar sin sjukdom som ursäkt för att slippa ha dåligt samvete när han ser mig slita med gräsklippning, lövkrattning, vedhämtning, osv osv osv.

Nåja - jag släpper den frustrationen. Kommer ändå aldrig att få H att förstå någon annans känslor, han har inte förmågan längre...och varför då slösa energi på att vara ledsen och arg över detta?

I ärlighetens namn finns det mycket som jag inte längre gör. Jag orkar inte, så jag får sortera bort en del måsten. Och kära blogg; Det är så skönt att ha kommit dithän - att jag skiter i det!!

Vet du? Jag gör mitt bästa - och det är olika bra från dag till dag - men det är det enda jag kan göra...eller hur?