Nu är hösten VERKLIGEN här.

Och jag älskar den!

Dessa kyliga, krispiga, soliga höstmornar då hundpromenaderna verkligen är livgivande. Vilken luft...ett djupt andetag känns långt ned i lungornas nedersta gömmor. Färgerna gör mig harmonisk och jag bara njuter av alla dessa nyanser.

Jag vet, snart är färgerna borta, löven har fallit och det gråa mörkret är här. Men då min vän, då är det dags för brasor och levande ljus. Mys, lugn och ro, pyssel, stickning, virkning, bra böcker. Därtill dags för tillagning av höstens goda grytor och soppor. Lugnet som lägger sig över denna tid ger mig sån ro.

Vi/jag tar en dag i taget. Har kommit en bit i mitt bearbetande av den stora sorgen som drabbat oss. Vi njuter av det fina vi fortfarande har tillsammans och kommer överens om att låta det få fokus. Tråkigheterna finns där, men vi tar dem med ro. H blir långsamt lite sämre, men det är svårt för mig att direkt se detta eftersom vi lever  tillsammans hela tiden, dygnet runt utom när vi sover.

Jag mår själv lite bättre, både fysiskt och psykiskt. Det kändes underbart efter den första träffen, förra veckan. Att få förmånen, att tillsammans med både andra anhöriga och personal inom demensvården, dra igång dessa grupper av stöd till anhöriga till dementa. Så skönt att få prata om detta, med andra som har erfarenhet och VET hur det känns. För det är så. Ingen annan, utom de drabbade, kan förstå. Man kan förstå att det är svårt och jobbigt, men hela vidden av denna sjukdom går ej att förmedla. Att få sätta ord på tankar och känslor, utan dåligt samvete. Skönt.

Nu ska vi första träffas fyra gånger till denna höst. Därefter antar jag att vi själva - en personal och en anhörig - ska dra ihop grupper med anhöriga. Ser fram emot detta.

Så min vän - njut av livet, hösten!