Trist

Ja, det är det intryck jag får av min egen blogg när jag tittar in här. Varje gång blir jag lika bedrövad av att se hur många dagar som gått sedan jag skrev ett inlägg senast. Jag vill inte att det ska vara så! Det är inte alls tanken.

Men - vad ska man då skriva om när livet ser ut som mitt gör? Det blir bara tråkigheter och elände. Detta trots att jag egentligen har mycket att glädjas åt också, men på något sätt tar det där trista över.

Att leva som jag, som hustru till en make som förändras mer och mer. Vad är det att skriva om? Känner mig just ni så nedtryckt i skiten att jag bara vill bort. Aldrig, i hela mitt liv, har jag känt mig så fruktansvärt ensam. Och detta trots att vi är två...

H är sjuk, jag vet det, och jag tycker otroligt synd om honom. Han försvinner för mig, går in i sig själv lite mera för varje dag - så känns det ibland. Går inte att prata med, inte när jag vill. Men när han själv börjar prata, då tar det aldrig slut. Om han sett ett TV-program, då vill han berätta precis allt för mig efteråt. Om han lyssnat på en bok, då ska han återge hela boken. Jag orkar inte! Har inte tålamod med detta!

Fan, helvetes jävlar! Fult att svära, men jag tar mig den rätten - faktiskt. Jag hatar denna vidriga sjukdom - DEMENS. Dra åt helvete!