Dags för mig själv...

...att bredvid ledsenhet, sorg, förtvivlan över vårt öde - faktiskt, ibland kunna titta upp och se solen lysa även över oss. Jag kan då och då vända mitt ansikte uppåt, sökande efter liv och värme i de vackra höststrålarna, känna lust både till livet och till att leva.

Det är så skönt, att åter igen hitta sig själv där inne bland detta kaos som funnits. Att vakna på morgonen full av lust att göra saker, som jag tidigare pysslat med. Nu tror jag att jag sörjt klart inför det som ska komma, nu får nästa sorg vänta tills det finns ny anledning att släppa fram den. Här finns ändå så mycket kvar att glädjas åt! Jag har ett EGET liv och DET är inte så dumt att leva!

Idag kommer mina älskade barnbarn, och kommer förmodligen att sova över här hos farmor, tillsammans med pappa. Imorgon drar de vidare söderut för att få en dag med mamma. Det är mycket längtan nu, när mamma måste plugga 5 veckor på annan ort. Men pappa fixar allt, i alla fall det mesta, och resten ställer förstås farmor upp på. Åh,  vad jag älskar dem, de kära, kära barnbarnen!! De är min räddning, alla mina tre guldklimpar, tillsammans med sina föräldrar.

Gårdagskvällen blev lite jobbig. H har svårt att släppa vissa saker. Naturligtvis! Ett stort intresse är att pyssla med aktier, att en gång i månaden träffa gubbarna i aktieklubben, ha möte - köpa/sälja - äta gott osv. Än så länge går det väl skapligt, vi har sagt att så länge de andra gubbarna tycker det är okej, så deltar han i dessa möten.
Tyvärr kör han ju inte bil längre, så det faller på min lott att skjutsa, hela tiden. Det blir en hel del resor. Till allt möjligt. Vi bor 1,5 mil utanför stan, och kommunikationerna med buss fungerar inte för honom. Kommande vecka måste jag få iväg ansökan om färdtjänst, mot hans vilja. Jag tror han tycker det känns FÖR slutgiltigt, detta att han aldrig mer får köra  bil. Det är svårt, sitter på något sätt i själva "manligheten" detta att kunna framföra ett fordon, och att göra det bra.
Det var helt annorlunda med min pappa, han tog aldrig körkort på grund av lathet tror jag. Mamma hade, och körde alltid, vart de än skulle. Så varför göra sig besvär...

Idag blir det lite höststäd i trädgården när J är här och kan hjälpa mig. Det ÄR tungt och svårt att vara ensam om precis ALLT. H orkar inte, ser inte, vill inte, förstår inte - har så dålig balans att det blir omöjligt. Tror jag. Han är fruktansvärt lat också, har alltid varit - så jag vet inte riktigt om han kanske tar sin sjukdom som ursäkt för att slippa ha dåligt samvete när han ser mig slita med gräsklippning, lövkrattning, vedhämtning, osv osv osv.

Nåja - jag släpper den frustrationen. Kommer ändå aldrig att få H att förstå någon annans känslor, han har inte förmågan längre...och varför då slösa energi på att vara ledsen och arg över detta?

I ärlighetens namn finns det mycket som jag inte längre gör. Jag orkar inte, så jag får sortera bort en del måsten. Och kära blogg; Det är så skönt att ha kommit dithän - att jag skiter i det!!

Vet du? Jag gör mitt bästa - och det är olika bra från dag till dag - men det är det enda jag kan göra...eller hur?