Ensamhet...

ett ord som för mig, tidigare i livet, inte alls inneburit allt det negativa som många andra lagt in i betydelsen.

Jag levde några år, som singel, ensamstående. Första omgången var då barnen var 10-14 år, då jag skilde mig från deras pappa. Andra gången var då den äldste redan flyttat hemifrån, och bara en bodde hemma. Sista gången var jag singel på riktigt. Då hade jag inga barn hemma, det var jag själv, min älskade hund och en liten fin kissekatt.

Många gånger har jag tänkt tillbaka på den där sista gången, och önskat att jag inte varit riktigt så impulsiv den gången jag träffade H. Att jag hade tänkt efter lite. Trivdes ju så gott med mitt "ensamma" liv, som jag inte alls såg något negativt i. Faktum var att det var just det, förlusten av det livet, som kändes svårast.

Nu lever jag tillsammans med en annan människa, en man som jag nu varit gift med i snart 9 år. Och, ärligt talat, jag har aldrig känt mig så ensam som nu!