Ja, precis!
Det är just den känslan jag får när jag läser boken om Ednas liv med Ingmar.
Stundvis är känslorna så igenkännande, och stundvis blir jag så förbannad. Starka ord, jag vet, men här används en del starka ord nu för tiden.
Jag blir arg, uppgiven, ledsen av tanken på att det är självklart för en anhörigvårdare
att ge upp sitt eget liv, sina intressen, sin framtid - för att göra jobbet åt kommunen.
Vem är det som har sagt att det är JAG, som ska sluta leva mitt eget liv, ge upp allt, avstå från allt jag älskar. För att ta hand om H som råkat bli sjuk?
Naturligtvis vill jag göra precis ALLT det jag kan, för att han ska ha ett så bra liv
som möjligt. Självklart!
Men på bekostnad av vad?
H själv har aldrig krävt något av mig, för mig är det helt naturligt att finnas till hands, stötta, hjälpa...
Det är kommunen som tydligen anser att allting självklart hamnar i mitt knä, bara för att jag råkar vara gift med honom.
En otäck, lite farlig tanke dyker upp allt oftare. VEM tror dom ska ta hand om mig när jag till slut faller samman i en liten blöt fläck och inte kan ta mig upp igen?
Förlåt mig älskling för en del hårda ord, du vet att jag älskar dig och gör precis allt jag kan för att du ska ha det bra. Det är inte DIG jag är arg på.
Och - jag vet att du nästan aldrig märker om jag mår dåligt. Jag är expert på att bita ihop, och så länge jag inte säger något, så existerar inga problem...eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar