Det gör ont i mitt hjärta...

Nej, det är inte inte några bröstsmärtor jag försöker beskriva. Jag tror att jag är ganska frisk, medicinskt sett. Och psykiskt är jag inte heller sjuk. Men mitt inre har mjuknat, blivit ömtåligare med åren.

Jag tittar på dig när du sover, där, i din älskade soffa. Och redan då, i sömnen, kan jag direkt finna förändringen i ditt utseende. Kan inte säga om det är sjukdomen som präglar ditt ansikte, om det kommit sista månaderna. Men jag har nog inte iakttagit dig på samma sätt tidigare.

Vill flytta mig fram och lägga min hand på ditt vita, vackra hår. "Silverräv" sa vi igår eftermiddag, då vi klippte dig. Det är inte så kul att gå till frisören längre, du är glad om jag kan tänka mig att göra jobbet. Är dock inte någon skicklig hårklippare, men det duger nog. Sen vill jag låta min hand smeka dina insjukna kinder, orakade är det också. Men jag gör det inte. Jag vet att du skulle rycka till, bli rädd, skrämd av mitt tilltag. Sen skulle du bli arg och irriterad. Så det får stanna i tanken att jag älskar dig.

Nästa år ska vi ju fira 10 år sedan vi träffades. Minns du fortfarande hur? Så snabbt vi blev förälskade! Det tog 2-3 månader, sedan visste jag att jag ville vara hos dig, med dig. Efter ett halvår hade jag sagt upp mitt älskade jobb, flyttat 25 mil till dig, börjat nytt jobb. Och vi hade inlett vårt framtida liv tillsammans.

Det var inte helt enkelt. Dels med den trista bakgrund du hade. Dels med mitt tidigare liv som singel, då jag skämt bort mig med att sätta mig själv först. Hur oroade jag mig inte för hur den delen av vårt liv skulle te sig! Jag påpekade ständigt för dig, mitt enorma behov av att få vara ensam ibland. Jag vet att du inte alls förstod mig, men du försökte väl...så gott du kunde.

Visst lade jag märke till tecken, då i  början, som jag kanske borde tagit på större allvar. Men jag tänkte att det nog är så när två personer 50+ ska slå sig ihop. Man kan inte få allt man vill. Ganska snart kom hushållerskan i mig fram. När jag såg att jag  var den enda som handlade, lagade mat, städade, tvättade mm - då var du redan bortskämd och jag var redan frustrerad och irriterad.
Jag vet att jag tog upp denna diskussion så många gånger, och du förstod mig, tog till dig min besvikelse, frustration. Du skulle försöka...

Det fanns många varningstecken. Ja, visst gjorde det. Mina söner påpekade att de aldrig träffat en person som var så fruktansvärt lat, som du. Som alltid satte sig först vid matbordet, som började äta innan andra satt sig, som tog för sig utan tanke på de övriga. Klart jag måste ha fattat att det var något som inte stämde!

Jag fortsatte att curla. Gjorde det för min egen skull, för att jag avskydde att se högarna av tvätt, drivorna av damm och grus på golven. Mat måste vi ju ha, jag fortsatte att handla och laga maten. Dum - ja, nog sjutton var jag DUM!

Nu med facit i hand undrar jag hur jag tänkte den där dagen, då vi båda blev så förälskade i vårt kära hus? Vilel jag så gärna bo här, att jag lyckades förtränga dessa fakta som jag ju redan var medveten om? Gick jag utan vidare på pratet om hur kul det skulle bli med ett eget hus, egen trädgård man kunde greja i? Hade vi verkligen behov av 7 rum och kök? Gick jag på förslaget om att vi skulle skaffa oss en hund? JA! Jag blev så lycklig över vår älskade Goldie att jag förträngde medvetandet om att det skulle bli JAG som fick ta hand om henne.
Nåja, du gick någon promenad då och då...men kunde jag någonsin räkna med det? Jag älskar min hund och vill inte ens tänka mig ett liv utan henne. Hur sjutton skulle mitt liv se ut då? Mera curlande?

Fanns tecknen på sjukdom redan då? Ja, jag börjar nog undra om inte dina speciella egenheter egentligen var början på de symtom som skulle utvecklas. Visst har jag undrat länge. Varför blev jag inte det minsta förvånad och chockad då läkare berättade om diagnosen vaskulär demens? Jo, därför att jag enbart blev lättade över att få en förklaring till allt konstigt.

Men vet du vad, min älskade - det måste vara riktig kärlek som klarar detta, som finner sig i detta, som får mig att stå ut.

På sista månaden har jag börjat se smygande försämring på flera sätt. Jag vet ju att det ska bli sämre, att det inte finns någon möjlighet till tillfrisknande, inte ens stillastående. Jag hoppas bara att vår resa mot detta ska bli så lindrig att du kan bo hemma så länge som möjligt.
Vill bara att du ska veta en sak; trots min kärlek och mina föresatser att göra allt jag kan för dig, så kommer jag att bli allt bättre på att tänka på mig själv, att prioritera mig själv och min hälsa. Du kommer inte alltid att  vara nr 1. Jag har mig själv, mina barns mamma och mina barnbarns farmor, min älskade Goldie att tänka på - och jag kommer alltid att dela kärleken mellan oss alla.

Jag vet att du är utlämnad, utan mig. Att du inte skulle klara dig så länge till, om jag inte fanns. Det ger mig ett enormt ansvar, eftersom du själv inte vill medge detta. Du har inte förmågan att göra det, din empati, din inlevelseförmåga har sinat. Din trötta hjärna orkar bara med dig själv ibland...