Omänskligt

Ja, det känns som omänskliga krav, som ställt på mig och oändligt många andra anhöriga. Att vara maka/make till en person med demensdiagnos, till det krävs en mycket stark människa. Jag är stark, har alltid uppfattats som stark och har alltid känt mig stark.

Men detta, som vi går igenom nu, är över min horisont. Jag tror inte att jag klarar så mycket mera. Nu har det snart gått två veckor, som H varit hemma, inte varit på dagverksamheten. Detta tär och sliter på mig, mitt psyke, på oss.

Får mig att känna det som om jag är världens mest elaka människa, så negativ, så.... så... så... Att då bara tiga för lugnets skull. Att inte få lov att säga emot, försvara sig, bli ledsen, förbannad. Oj, vad det tar på krafterna.

Ska höra av mig till Kerstin och be henne boka in mig på ett besök snarast. Måste få ur mig detta. Måste hitta sätt att handskas med den jobbiga ilskan som kokar i mitt inre. Sjuk? Ja viss är han sjuk, och det är för jävligt, det ÄR synd om honom, jag förstår att han plågas. Men måste jag bara stå här och ta emot skiten?

Orkar snart inte mera...

Lättnad

Ja, det är min första spontana känsla för juldagarna som nyss passerat. En perfekt julhelg egentligen om man tänker på hur dagarna varit placerade. Ett par vardagar här och där emellan kalasandet, är precis vad som behövdes.

Idag kommer lillan på besök till farmor. Jag längtar!

Därefter kommer nyårshelgen och den firar vi i år - hemma. Ska bli så skönt att slippa agera chaufför, tvingas tillbringa många timmar lyssnande på människor som pratar om gamla tider, då jag inte var med, om gemensamma bekanta, som jag aldrig träffat, tvingas hålla sig vaken till kl  24, för att sedan försöka släpa hem en överförfriskad äkta make. I år sade jag absolut NEJ. Jag VILL INTE! Då blev det inte heller så.

Låter inte alls kul, eller hur? Det är det inte heller. Men, jag hoppas och tror, att till nästa jul- och nyårshelg kommer vårt liv att se annorlunda ut. Vem vet vad sjukdomen gjort med Hasse?

Ibland blir jag rädd för mig själv och mina tankar. Men jag vet att mina känslor är helt normala. Efter allt det jag läst, lyssnat på, pratat om. Det ÄR normalt.
Att vara anhörig till en person med demens, är att veta med säkerhet att sjukdomen enbart förvärras. Den blir inte "lite bättre", den blir inte bra, den stannar inte upp. Den bara förvärras och slutet ser alltid likadant ut.

Då är det både tillåtet och normalt att man ibland tänker; "om det nu ska gå åt helvete...så låt det då gå jäkligt fort!!"

För om det inte går fort, då är jag inte säker på att jag själv räcker till, hela tiden. Varken min fysik eller mitt psyke. Alla oro håller på att äta upp mig. Just nu är det vår ekonomi som skapar oro och fasa. Den är inte dålig, vi har så vi klarar oss och borde inte behöva klaga. MEN min demente make har fått för sig att han är en aktieklippare! Och visst - på någon vecka har han lyckats fördubbla värdet på de pengar han köpte för. Än så länge fungerar hjärnan hans tillräckligt. Men vad händer den dag det inte fungerar längre? Han ÄR duktig, har alltid varit det. Men jag blir så arg på att pengar kan anses som leksaker.
Om hans demens vore sämre, då kunde jag använda mig av den fullmakt jag har för framtida bruk. Men inte nu. Han är alltför klar i huvudet emellanåt, för att jag ska kunna kränka och förolämpa honom genom att ifrågasätta hans förmågor. Så en tid till måste jag varje morgon, i smyg, gå in i datorn och kontrollera kurserna på de aktier vi har. Det är läskigt.

Juldagens morgon...

...klockan 03.55. Vaknar nu och måste verkligen gå upp, till toaletten för att kissa. Precis som varje morgon. Och då var jag ändå vaken omkring 01.30.
Känner mig som en sjöko när jag försiktigt rullar mig runt på sidan och sakta, sakta tar mig upp i sittande ställning. Sån ont.

En ny, svårare värk, har blivit ett inslag den senaste veckan. Ont har jag alltid, ingenting fungerar förrän jag kunnat ta min morgondos smärtstillande. Det brukar ta cirka 1 timme innan jag kan röra mig ordentligt. Nu fungerar inte detta längre heller. Svarar inte alls på medicinen längre...

Jag tror att det gömmer sig mycket där, i mina värk. Dels finns ju roten där, det ser ut som kaos därinne, efter alla fem operationer. Förträngningar, pålagringar, trängsel för de stackars nerverna som inte längre kan passera fritt. Jag är trött, jag är ledsen. Och ja, jag erkänner att jag faktiskt börjar bli rädd för hur resten av mitt liv kommer att bli. Ska det inte räcka, att jag sedan snart 20 år går omkring, dygnet runt, med vidriga förlossningssmärtor? Utan att få något underbart ut av det! Förlossningsvärkar resulterar ju i stort sett alltid i ett underbart litet underverk. Så inte i detta fall.

Julafton blev inte så sen för vår del. Trevlig samvaro med Hasses dotter och barnbarn med övriga när och kära på hennes sida. God mat förstås, tomte och julklappar mm mm. Men redan kl 18 var det dags för oss att köra hem. Jag hade så ont och vågade inte ta någon medicin eftersom det ju är jag, som alltid, som är chaufför. Förr berodde detta mest på att Hasse ville ta några nubbar till maten, och jag avstod lika gärna. Nu beror det på att det bara är jag som kan köra bil.

Stina fick inte följa med och träffa tomten. Vad gör väl det? Hon är mest nöjd över att slippa åka bil, hon verkligen hatar det!

Juldagen - idag blir en lugn och skön dag. Ta det lugnt, vila, slappna av. Pyssla lite. Imorgon, annandagen kommer äldste sonen med fina sonhustrun och barnbarnen. Det får bli repris på julbordet. Ingen kalkon tack! På lördag kommer även yngste sonen med familj och jag får äntligen krama lilla.

Måndag - blir en visningsdag, av huset. Men innan dess måste jag orka städa, feja, pynta, pyssla. OCH sedan hålla tummarna för att vårt kära hus ska överensstämma med förväntningarna. Att det till slut, äntligen, ska komma rätt spekulant. Som befriar mig/oss från det tunga i att bo och leva i ett hus som är alldeles för stort för oss TVÅ personer! Vi behöver inte 7 r o k.

Irriterande

Ja, det är vad det är - att komma in på min blogg och konstatera att jag fortfarande inte har fått tummen ur. Det har inte blivit av att jag läst på, informerat mig själv om hur jag ska få bloggen att se lite roligare ut. Jag orkar inte!

Lördag morgon, skönt. Ensam hemma, skönt.

H tillbringar helgen hos sin dotter. Egentligen inget märkvärdigt med det, för det är enda gångerna de träffas. Nu kommer jag att göra det, som jag tidigt bestämde mig för; skriva rakt och direkt ur mitt hjärta. Vara ärlig - mot bloggen och mot mig själv.

Vad skulle jag annars ha för nytta av min dagbok? Jag vill ju kunna gå in här och se att det faktiskt har skett något, att jag kommit en bit på väg, att jag lär mig - ta hand om mig själv - också.

Alltså...denna helg som jag längtade efter, såg fram emot... Det är sällan det blir precis så som man tänkt sig.

För min del ligger en väldigt stor del i mitt välbefinnande, i att jag med jämna mellanrum får träffa mina barn, och umgås med min barnbarn. Då jag har två söner, är jag så lyckligt lottad att jag fått två underbara sonhustrur som jag verkligen älskar och tycker mig ha bra kontakt med. Det är guld värt! Tänk på det ni mammor, som har söner! Se till att göra ditt yttersta för att få till en bra relation med svärdöttrarna. Det är ofta de som ser och hör det där som handlar om känslor och känslighet. Sönerna är underbara och med lite hjälp av sina älsklingar, se de verkligen till att ge sin mamma precis så mycket kärlek en morsa behöver.

Eller hur? Visst är det väl så? Att det inte finns några som helst gränser för den kärlek men känner för sina barn?
Nu har jag påverkat mina pojkar till att bli självständiga, mogna män. De behöver inte ständigt höra av sig till mig, för att jag ska veta att allt är bra. Vi har sagt som så; att om du inget hör ifrån mig så vet du att allt är bra, händer något så får du alltid veta det på något sätt. Och det fungerar faktiskt. De är idag 40 och 36 år och har hittills inte bevisat motsatsen. Det hinner nästan aldrig gå så lång tid mellan gångerna vi pratas vid eller träffas ändå.

Just nu, i den vidriga, jä..la situation jag/vi befinner oss i, behöver jag dem förstås mer än annars. Inte så direkt, rent praktiskt - ännu. Nej för mig är det viktigt med ett telefonsamtal då och då, med äkta omtanke och förståelse för att jag inte riktigt räcker till för precis ALLT, som tidigare. Det är en svår situation för dem, som älskar sin mamma och har mitt välbefinnande som prio 1. H är inte deras pappa, de har inte någon särskild känslorelation till honom - jag menar, de var 30 och 26 år när vi träffades. Dom gillar honom, men det är ju inte kärleken till en förälder de känner.

Det är frustrerande att se hur trött jag är, hur ledsen jag är, hur nära jag har till tårarna och brister i gråt av att höra dem säga "jag älskar dig mamma". Men att jag inte har något val. Jag kan inte välja bort det liv H och jag lever idag. Hur skulle jag kunna välja bort honom och hans sjukdom, och sedan dra härifrån. Kunna leva med detta? Nej - i nöd och lust - är det som gäller fortfarande. Hur länge vet jag inte, men så länge jag har orken...
Ibland vet jag att de önskar mig något helt annat.

I mitt nästa inlägg vill jag skriva lite om mina älskade barnbarn. Om vilken skatt det är att ha fått den gåvan. Att åter igen få hålla en varm och kärleksfull barnkropp i sin famn och höra en lite röst säga; "sammor" (farmor). Så innerligt hoppas jag hinna göra ännu fler goda intryck i deras liv och minnen. Så att de en dag, i  vuxen ålder, ska kunna tänka tillbaka på det fina de hade med sin kära farmor.

Sedan sist

Sedan föregående inlägg, har det varit en hel del grubblande över detta med hår och färg. Var inne hos frissan för att få lite råd om hur jag ska göra, för att bäst stå ut med den här tiden innan det grå är framme.

Så mycket finns det att läsa om hur man kan färga sitt hår grått. Men min fråga till henne besvarades med ett förfärat NEJ! Det lär inte bli bra enligt henne. Enda möjligheten är tydligen att bleka slingor i det mörkare under tiden som det grå växer ut, detta för att utväxten inte ska bli så tydlig.

Så igår köpte jag hem slingblekning. Har inte lust att betala 1000-1500 kronor hos frissan för detta. Har ju gjort detta tidigare för många år sedan. Så i morse var det dags! Använde hättan som fanns med i förpackningen och drog upp ganska mycket slingor. Mitt hår är grovt, tjockt och ganska mörkt fortfarande. Så det krävs ordentliga tag för att slingorna ska synas. Och se - jag är faktiskt riktigt nöjd! Nu får jag se ut så här en tid, så lägger jag in lite mera slingor efter hand. Får fortsätta med detta tills jag tycker det är dags för mig att sluta även med detta. Skönt att hitta ett alternativ till färgning. Det är inte snyggt  med utväxt grått hår!

Känner mig piggare och fräschare faktiskt. Känns skönt att åter igen börja bry mig om hur jag ser ut. Det senaste halvåret har jag knappt öppnat min sminkväska. Har gråtit så mycket, ögonen varit svullna och röda. Gråter inte alls lika mycket längre.

Ska försöka låta denna blogg innehålla lite annat än just tråkigheterna med demens i huset.

Dessutom ska jag börja fotografera lite mera. En blogg utan bilden och foton, är inte alls kul att läsa. Denna blogg har ju inte haft till uppgift att underhålla andra, den har fungerat som dagbok åt mig själv. Kanske kan jag börja skriva om mig själv, mitt liv och mina intressen.

På fredag morgon, skjutsar jag H till dottern. Där ska han vara över helgen, och jag ska åka hem till Linköping och sonen med familj. Underbart ska det bli, jag längtar så efter dem och efter den lilla, älskade Juni-stumpan. På lördag blir det slutshopping av julklappar där. Alldeles själv ska jag gå runt på stan, på IKANO-huset - och göra mig redo och klar inför den helg som stundar. Ser fram emot helgen.

Hår

Ja hår. Tänk vad hår och frisyrer betyder mycket, åtminstone för oss kvinnor, men jag tror att även  männen är lite fåfänga.
Ända sedan jag var tonåring, har jag hållit på och färgat mitt hår. Ja, första åren var den ju toning som gällde, men så snart de små grå började dyka upp, så blev det färgning. Är av naturen kastanjfärgad, kan se på gamla foton att jag verkligen hade en mycket fin färg. Mycket vackert med dessa guldaktiga, rödaktiga inslag. Men ack som jag färgade.

Nu är jag 60 år och har beslutat mig för att det får vara nog. Nu ska jag äntligen befria mig från den vidriga utväxten som nästan hela tiden har behov av ny färg. Mitt hår som är långt, tjockt och kraftigt växer så fort. Så minst en gång i månaden är det färgning av utväxten som gäller. Nu ska jag släppa fram det gråa. Låta dem grå färgen komma fram, kanske lite uppblandning av slingor under tiden det tar innan det grå är helt framme. Titta här på dessa bilder, visst kan kvinnor vara vackra, det handlar bara om att bejaka sitt utseende, acceptera...

Jag hittade bloggen "granntanter" där bl a Camilla Thulin skriver om utseende, om åldrande, om kläder och vackra kvinnor. Åh, det var så skönt! Där är en vacker kvinna, alldeles naturligt vacker, trots sin ålder.

Nog finns det en del vackert kvar trots min ålder. Nu gäller det bara att plocka fram det fina. Först är det håret som gäller, därefter får jag ta itu med garderoben.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Förstår inte att jag alltid är så trött på kvällarna. Visserligen vaknar jag vid 5-tiden varje morgon, så kanske är det naturligt att jag blir trött vid den här tiden. Vaknar av min ständiga följeslagare - värken - som endast går att nå med värktabletter, starka sådana. Men jag är glad att de finns.

Så...god natt!

Tänker hela tiden...

...att jag skulle vilja ändra utseende på bloggen. Men kommer visst aldrig till skott.

Egentligen ingen idé att skriva något när jag känner mig så här låg. Låg och förtvivlat förbannad! Det är inte rättvist!

Fick idag hem sjukintyget, som min käraste doktor har skrivit efter avstämningsmötet med handläggaren, chefen, mig själv och doktorn. Hon var verkligen inte odelat positiv till att jag ska börja jobba. Ser att hon velat påpeka att jag inte är det minsta bättre, att anledningen till att jag vill försöka är att jag mår dåligt av att gå hemma i detta ledsna...

Gick igenom min pärm med alla intyg, brev o dyl från alla år sedan min ryggskada. Snart (2015) är det alltså 20-årsjubileum! I 20 år har jag gått omkring med dessa "förlossningsvärkar". Detta trots 5 ryggoperationer som inte gjort mig det minsta bättre. Åh vad jag skulle ge för en vecka utan värk!! Ja, inte pengar förstås, för det finns inga. I alla fall inte så många...

Önskar så att jag hade möjlighet att ge mina älskade barnbarn just det som står överst på deras önskelistor, Ipad. Jag förstår ju så väl att det är just en sådan de önskar sig allra hetast. Tyvärr räcker dock inte mina sjukpenning till för detta. Men det blir andra klappar istället! Detta är prioriterat för mig. Precis som presenter och julklappar varit för mina älsklingspojkar, är det viktigt att kunna ge barnbarnen riktigt fina paket. Det är glädje för mig, det får mig att känna mig så tacksam, att läsa glädjen i deras ögon för vad som än finns i paketen. Nåja, det är minsann inget skräp jag köpt istället. Fina saker. Lite fina kläder.

Klarar inte av att lyssna längre...

Musik.

Jag har nog inte lyssnat särskilt mycket på den musik, som jag egentligt älskar, sedan vi möttes. Mest beror det nog på att vårt hus alltid varit fyllt av dina favoriter. Så snart jag satt på egen musik, blir du sugen på att lyssna på dina egna typ Ulf Lundell, Bob Dylan osv osv .

De har skrivit oändligt mycket fina texter, jag älskar innehållet och innebörden i många av dem. Men jag har lite svårt med deras sångröster, och med den musik som texterna framförs till.

För mig är själva musiken, melodierna nästan viktigare än texterna. Inte alltid, men för det mesta.

Jag vill ha en melodi som får mig att minnas, som jag kan känna igen,  sjunga till. Om det då finns en fin text, så är det naturligtvis en bonus.

Tror det har lite med musikalitet att göra. Själv älskar jag att sjunga, har alltid gjort. Men kommit på att jag troligen har tystnat på senare år...i takt med att vemodet, ledsenheten frustrationen och sorgen tagit sig in i min själ. Jag kommer säkert att sjunga igen.

Idag läste jag i en blogg, som gör att jag känner mig så oändligt fridfull. Ev beskrivning av ett bröllop, en sång som sjöngs för de lyckliga;

men bara om min älskade väntar - av och med Nationalteatern.

Kan inte sluta gråta. 

För min älskling, detta, dessa ord gäller inte oss längre. Jag känner inte igen mig i den. Det har jag alltid gjort tidigare. Men vårt liv ser annorlunda ut. Sorg - kan man känna av olika orsaker. Man kan förlora en kär och älskad person, ett djur. Och man kan även förlora en dröm om den framtid vi skulle ha, på äldre dar. Hur vår kärlek skulle ta oss till gemensamma upplevelser på ålderns höst. Vår kärlek har förvandlats till en evig väntan, och vägen dit är små, små smulor av det  vi hoppats på.

Istället gör vi det vi kan, för att fånga dagen. Små stunder av klarhet och lycka, en kram, en smekning på kinden, en puss. Igår fick jag plötsligt en ingivelse när du låg där på soffan och sov. Jag böjde mig ned, smekte din kind, och kysste dig försiktigt, försiktigt. Trodde inte du skulle märka det. Då tittade du upp, fick se mig, funderade en liten stund för länge och sade; "nämen är det du som kommit och hälsat på, vi har inte träffats på länge... kan du sätta på kaffet morsan"! Min käre, det var JAG som smekte din kind, det är jag som alltid är här". Och jag HATAR att du kallar mig för morsan!!!!