Juldagens morgon...

...klockan 03.55. Vaknar nu och måste verkligen gå upp, till toaletten för att kissa. Precis som varje morgon. Och då var jag ändå vaken omkring 01.30.
Känner mig som en sjöko när jag försiktigt rullar mig runt på sidan och sakta, sakta tar mig upp i sittande ställning. Sån ont.

En ny, svårare värk, har blivit ett inslag den senaste veckan. Ont har jag alltid, ingenting fungerar förrän jag kunnat ta min morgondos smärtstillande. Det brukar ta cirka 1 timme innan jag kan röra mig ordentligt. Nu fungerar inte detta längre heller. Svarar inte alls på medicinen längre...

Jag tror att det gömmer sig mycket där, i mina värk. Dels finns ju roten där, det ser ut som kaos därinne, efter alla fem operationer. Förträngningar, pålagringar, trängsel för de stackars nerverna som inte längre kan passera fritt. Jag är trött, jag är ledsen. Och ja, jag erkänner att jag faktiskt börjar bli rädd för hur resten av mitt liv kommer att bli. Ska det inte räcka, att jag sedan snart 20 år går omkring, dygnet runt, med vidriga förlossningssmärtor? Utan att få något underbart ut av det! Förlossningsvärkar resulterar ju i stort sett alltid i ett underbart litet underverk. Så inte i detta fall.

Julafton blev inte så sen för vår del. Trevlig samvaro med Hasses dotter och barnbarn med övriga när och kära på hennes sida. God mat förstås, tomte och julklappar mm mm. Men redan kl 18 var det dags för oss att köra hem. Jag hade så ont och vågade inte ta någon medicin eftersom det ju är jag, som alltid, som är chaufför. Förr berodde detta mest på att Hasse ville ta några nubbar till maten, och jag avstod lika gärna. Nu beror det på att det bara är jag som kan köra bil.

Stina fick inte följa med och träffa tomten. Vad gör väl det? Hon är mest nöjd över att slippa åka bil, hon verkligen hatar det!

Juldagen - idag blir en lugn och skön dag. Ta det lugnt, vila, slappna av. Pyssla lite. Imorgon, annandagen kommer äldste sonen med fina sonhustrun och barnbarnen. Det får bli repris på julbordet. Ingen kalkon tack! På lördag kommer även yngste sonen med familj och jag får äntligen krama lilla.

Måndag - blir en visningsdag, av huset. Men innan dess måste jag orka städa, feja, pynta, pyssla. OCH sedan hålla tummarna för att vårt kära hus ska överensstämma med förväntningarna. Att det till slut, äntligen, ska komma rätt spekulant. Som befriar mig/oss från det tunga i att bo och leva i ett hus som är alldeles för stort för oss TVÅ personer! Vi behöver inte 7 r o k.