Omänskligt

Ja, det känns som omänskliga krav, som ställt på mig och oändligt många andra anhöriga. Att vara maka/make till en person med demensdiagnos, till det krävs en mycket stark människa. Jag är stark, har alltid uppfattats som stark och har alltid känt mig stark.

Men detta, som vi går igenom nu, är över min horisont. Jag tror inte att jag klarar så mycket mera. Nu har det snart gått två veckor, som H varit hemma, inte varit på dagverksamheten. Detta tär och sliter på mig, mitt psyke, på oss.

Får mig att känna det som om jag är världens mest elaka människa, så negativ, så.... så... så... Att då bara tiga för lugnets skull. Att inte få lov att säga emot, försvara sig, bli ledsen, förbannad. Oj, vad det tar på krafterna.

Ska höra av mig till Kerstin och be henne boka in mig på ett besök snarast. Måste få ur mig detta. Måste hitta sätt att handskas med den jobbiga ilskan som kokar i mitt inre. Sjuk? Ja viss är han sjuk, och det är för jävligt, det ÄR synd om honom, jag förstår att han plågas. Men måste jag bara stå här och ta emot skiten?

Orkar snart inte mera...