Irriterande

Ja, det är vad det är - att komma in på min blogg och konstatera att jag fortfarande inte har fått tummen ur. Det har inte blivit av att jag läst på, informerat mig själv om hur jag ska få bloggen att se lite roligare ut. Jag orkar inte!

Lördag morgon, skönt. Ensam hemma, skönt.

H tillbringar helgen hos sin dotter. Egentligen inget märkvärdigt med det, för det är enda gångerna de träffas. Nu kommer jag att göra det, som jag tidigt bestämde mig för; skriva rakt och direkt ur mitt hjärta. Vara ärlig - mot bloggen och mot mig själv.

Vad skulle jag annars ha för nytta av min dagbok? Jag vill ju kunna gå in här och se att det faktiskt har skett något, att jag kommit en bit på väg, att jag lär mig - ta hand om mig själv - också.

Alltså...denna helg som jag längtade efter, såg fram emot... Det är sällan det blir precis så som man tänkt sig.

För min del ligger en väldigt stor del i mitt välbefinnande, i att jag med jämna mellanrum får träffa mina barn, och umgås med min barnbarn. Då jag har två söner, är jag så lyckligt lottad att jag fått två underbara sonhustrur som jag verkligen älskar och tycker mig ha bra kontakt med. Det är guld värt! Tänk på det ni mammor, som har söner! Se till att göra ditt yttersta för att få till en bra relation med svärdöttrarna. Det är ofta de som ser och hör det där som handlar om känslor och känslighet. Sönerna är underbara och med lite hjälp av sina älsklingar, se de verkligen till att ge sin mamma precis så mycket kärlek en morsa behöver.

Eller hur? Visst är det väl så? Att det inte finns några som helst gränser för den kärlek men känner för sina barn?
Nu har jag påverkat mina pojkar till att bli självständiga, mogna män. De behöver inte ständigt höra av sig till mig, för att jag ska veta att allt är bra. Vi har sagt som så; att om du inget hör ifrån mig så vet du att allt är bra, händer något så får du alltid veta det på något sätt. Och det fungerar faktiskt. De är idag 40 och 36 år och har hittills inte bevisat motsatsen. Det hinner nästan aldrig gå så lång tid mellan gångerna vi pratas vid eller träffas ändå.

Just nu, i den vidriga, jä..la situation jag/vi befinner oss i, behöver jag dem förstås mer än annars. Inte så direkt, rent praktiskt - ännu. Nej för mig är det viktigt med ett telefonsamtal då och då, med äkta omtanke och förståelse för att jag inte riktigt räcker till för precis ALLT, som tidigare. Det är en svår situation för dem, som älskar sin mamma och har mitt välbefinnande som prio 1. H är inte deras pappa, de har inte någon särskild känslorelation till honom - jag menar, de var 30 och 26 år när vi träffades. Dom gillar honom, men det är ju inte kärleken till en förälder de känner.

Det är frustrerande att se hur trött jag är, hur ledsen jag är, hur nära jag har till tårarna och brister i gråt av att höra dem säga "jag älskar dig mamma". Men att jag inte har något val. Jag kan inte välja bort det liv H och jag lever idag. Hur skulle jag kunna välja bort honom och hans sjukdom, och sedan dra härifrån. Kunna leva med detta? Nej - i nöd och lust - är det som gäller fortfarande. Hur länge vet jag inte, men så länge jag har orken...
Ibland vet jag att de önskar mig något helt annat.

I mitt nästa inlägg vill jag skriva lite om mina älskade barnbarn. Om vilken skatt det är att ha fått den gåvan. Att åter igen få hålla en varm och kärleksfull barnkropp i sin famn och höra en lite röst säga; "sammor" (farmor). Så innerligt hoppas jag hinna göra ännu fler goda intryck i deras liv och minnen. Så att de en dag, i  vuxen ålder, ska kunna tänka tillbaka på det fina de hade med sin kära farmor.