Klarar inte av att lyssna längre...

Musik.

Jag har nog inte lyssnat särskilt mycket på den musik, som jag egentligt älskar, sedan vi möttes. Mest beror det nog på att vårt hus alltid varit fyllt av dina favoriter. Så snart jag satt på egen musik, blir du sugen på att lyssna på dina egna typ Ulf Lundell, Bob Dylan osv osv .

De har skrivit oändligt mycket fina texter, jag älskar innehållet och innebörden i många av dem. Men jag har lite svårt med deras sångröster, och med den musik som texterna framförs till.

För mig är själva musiken, melodierna nästan viktigare än texterna. Inte alltid, men för det mesta.

Jag vill ha en melodi som får mig att minnas, som jag kan känna igen,  sjunga till. Om det då finns en fin text, så är det naturligtvis en bonus.

Tror det har lite med musikalitet att göra. Själv älskar jag att sjunga, har alltid gjort. Men kommit på att jag troligen har tystnat på senare år...i takt med att vemodet, ledsenheten frustrationen och sorgen tagit sig in i min själ. Jag kommer säkert att sjunga igen.

Idag läste jag i en blogg, som gör att jag känner mig så oändligt fridfull. Ev beskrivning av ett bröllop, en sång som sjöngs för de lyckliga;

men bara om min älskade väntar - av och med Nationalteatern.

Kan inte sluta gråta. 

För min älskling, detta, dessa ord gäller inte oss längre. Jag känner inte igen mig i den. Det har jag alltid gjort tidigare. Men vårt liv ser annorlunda ut. Sorg - kan man känna av olika orsaker. Man kan förlora en kär och älskad person, ett djur. Och man kan även förlora en dröm om den framtid vi skulle ha, på äldre dar. Hur vår kärlek skulle ta oss till gemensamma upplevelser på ålderns höst. Vår kärlek har förvandlats till en evig väntan, och vägen dit är små, små smulor av det  vi hoppats på.

Istället gör vi det vi kan, för att fånga dagen. Små stunder av klarhet och lycka, en kram, en smekning på kinden, en puss. Igår fick jag plötsligt en ingivelse när du låg där på soffan och sov. Jag böjde mig ned, smekte din kind, och kysste dig försiktigt, försiktigt. Trodde inte du skulle märka det. Då tittade du upp, fick se mig, funderade en liten stund för länge och sade; "nämen är det du som kommit och hälsat på, vi har inte träffats på länge... kan du sätta på kaffet morsan"! Min käre, det var JAG som smekte din kind, det är jag som alltid är här". Och jag HATAR att du kallar mig för morsan!!!!