Lättnad

Ja, det är min första spontana känsla för juldagarna som nyss passerat. En perfekt julhelg egentligen om man tänker på hur dagarna varit placerade. Ett par vardagar här och där emellan kalasandet, är precis vad som behövdes.

Idag kommer lillan på besök till farmor. Jag längtar!

Därefter kommer nyårshelgen och den firar vi i år - hemma. Ska bli så skönt att slippa agera chaufför, tvingas tillbringa många timmar lyssnande på människor som pratar om gamla tider, då jag inte var med, om gemensamma bekanta, som jag aldrig träffat, tvingas hålla sig vaken till kl  24, för att sedan försöka släpa hem en överförfriskad äkta make. I år sade jag absolut NEJ. Jag VILL INTE! Då blev det inte heller så.

Låter inte alls kul, eller hur? Det är det inte heller. Men, jag hoppas och tror, att till nästa jul- och nyårshelg kommer vårt liv att se annorlunda ut. Vem vet vad sjukdomen gjort med Hasse?

Ibland blir jag rädd för mig själv och mina tankar. Men jag vet att mina känslor är helt normala. Efter allt det jag läst, lyssnat på, pratat om. Det ÄR normalt.
Att vara anhörig till en person med demens, är att veta med säkerhet att sjukdomen enbart förvärras. Den blir inte "lite bättre", den blir inte bra, den stannar inte upp. Den bara förvärras och slutet ser alltid likadant ut.

Då är det både tillåtet och normalt att man ibland tänker; "om det nu ska gå åt helvete...så låt det då gå jäkligt fort!!"

För om det inte går fort, då är jag inte säker på att jag själv räcker till, hela tiden. Varken min fysik eller mitt psyke. Alla oro håller på att äta upp mig. Just nu är det vår ekonomi som skapar oro och fasa. Den är inte dålig, vi har så vi klarar oss och borde inte behöva klaga. MEN min demente make har fått för sig att han är en aktieklippare! Och visst - på någon vecka har han lyckats fördubbla värdet på de pengar han köpte för. Än så länge fungerar hjärnan hans tillräckligt. Men vad händer den dag det inte fungerar längre? Han ÄR duktig, har alltid varit det. Men jag blir så arg på att pengar kan anses som leksaker.
Om hans demens vore sämre, då kunde jag använda mig av den fullmakt jag har för framtida bruk. Men inte nu. Han är alltför klar i huvudet emellanåt, för att jag ska kunna kränka och förolämpa honom genom att ifrågasätta hans förmågor. Så en tid till måste jag varje morgon, i smyg, gå in i datorn och kontrollera kurserna på de aktier vi har. Det är läskigt.