Sitter och läser tillbaka i denna blogg. Är det verkligen jag,
som skriver här?
Kicki (jag) - hon är ju den där människan som hör till de positivas skara. Som fram till nyligen
alltid lyckats hitta det goda i livet. Trots motgångar och tråkigheter ibland.
Men något hände med mig på resan. Under det senaste decenniet...
Från den dagen då jag oväntat bestämde mig för att satsa på den förälskelse och sedermera djupa kärlek, som drabbade mig då år 2004.
Då jag gav upp mitt älskade liv, min härliga tillvaro, mitt underbara jobb.
Då jag tog beslutet att bryta upp från min kära, kära hemstad och flytta 25 mil västerut. Då, när jag gjorde min älskade, underbara lilla mamma så ledsen genom att försvinna ur hennes omedelbara närhet.
Hon gladde sig, visst gjorde hon det. Lilla mamma, som alltid ville mig så väl. Som tyckte så oändligt mycket om den H hon fick lära känna. Nog unnade hon oss den kärlek vi hittat.
Men mitt hjärta blödde för henne, på samma gång som jag var lycklig, så gjorde det så ont att veta hur ledsen och ensam hon kände sig.
Aldrig ett ord om detta till mig. Nej, hon ville inte oroa.
Men jag kände min lilla mamma...
Mamma du gick bort för snart 5 år sedan, och fortfarande bär jag på den skulden. Den lades i min ryggsäck från den dagen jag flyttade, och där ligger den ännu.
Jag behöver lasta ur den där ryggsäcken, men vet inte riktigt hur...
Så mycket som hänt sedan jag flyttade. Allt blev ju inte precis så som jag hoppades. Nej, tvärtom, det mesta visade sig från en annan sida.
NU - har jag bestämt att det är framåt som gäller. Att det är JAG som ska vara huvudpersonen i mitt liv. Jag har stor del/skuld i de tråkigheter som drabbat oss. Avskyr att skuldbelägga någon annan för det som händer i mitt liv. Det är ju ändå JAG som låter det hända.
Just nu går jag igenom något som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag såg DIG och MIG, sida vid sida genom resten av det liv vi skulle få tillsammans. Hur vi på "ålderns höst" skulle glädjas åt att vara två, ha varandra, vara varandras bästa vänner som stöttade och hjälpte varandra.
Förbannade öde!
Vem bestämde att vårt liv istället skulle utvecklas på detta sätt?
Att jag skulle sitta här som världens ensammaste människa, mitt i en relation med en man som jag gifte mig med för att jag älskade honom. Att jag, trots vår s k tvåsamhet måste klara allting själv.
Jag vet, hur meningslöst det är att skylla på ödet. Det finns ingen som helst rättvisa i att någon drabbas av denna jävla sjukdom!
Så ödet - förlåt! Jag måste bara få bli förbannad på något...
Jag hatar den där vidriga sjukdomen -- demens! Undrar egentligen hur många anhöriga, som jag, som finns runt om i vårt avlånga land. Det går inte att veta. Detta är skammens sjukdom. Vi drar oss undan omvärlden, för att det är så fruktansvärt jobbigt att delta i det som händer runt omkring oss. Vi orkar inte.
2014 är början på resten av mitt liv. Och ALLT jag gör från och med NU, ska syfta till att må bättre. Jag kommer aldrig mera känna skuld för att jag ibland tänker elaka tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar