Prova på

Igår hade jag ett telefonsamtal med min underbara distriktsläkare. Alltså...där har jag faktiskt alltid haft tur. Har genom hela min rygg-resa, måste vara bortåt 20 år nu, alltid träffat på superduktiga, vänliga, förstående, smidiga läkare. Alla har varit så bra på att lyssna och förstå. Absolut inga klagomål från min sida.

Hon har följt mig i min kamp för att kunna behålla min förmåga till arbete, i någon grad. Jag vet hur nyttigt det är att få komma hemifrån, släppa fokus på sig själv och sina krämpor. Komma till jobbet, känna att man behövs, umgås med arbetskamrater, göra nytta.

Igår sade hon, att "nu är det dags för dig att sluta kämpa emot". Hon menar att jag måste ta hjälp av läkemedel och prova om jag inte kan må lite bättre i själen. Alltför mycket har hänt på senare år, jag orkar inte räkna upp allt, men det är många olika tråkigheter som naturligtvis har påverkat mig. Nu kom vi överens om att jag ska prova ta Citalopram en tid. Det tar emot lite. Jag känner mig inte direkt deprimerad, även om det mesta känns förfärligt tungt just nu. Så jag ger upp, gör som hon säger och vet att jag kan sluta direkt om det inte hjälper. Kanske gamla vanliga Kicki tittar fram till våren?

Tappat sugen...

... för det mesta just nu. Känner mig väldigt låg, nere, deppig, ledsen, besviken - you name it... Frågan är, nu när några dagar passerat, om mina känslor inte börjar gå mot en allt större ilska? Jag är förbannad, fruktansvärt förbannad. En ilska som kryper omkring i mig, i hela kroppen, som från början förlamade mig, men som idag mera övergått till styrka och energi.

Mina kära f.d spekulanter! Jag säger bara; tur att jag inte vet ert namn!

Om jag visste vilka ni är, skulle jag utan tvekan ta kontakt och fråga er om ni har den minsta aning om vad ni ställt till med. Jag skulle fråga hur i helvete man kan vänta till sista timmarna, innan man släpper bomben. Till synes utan att bry sig det minsta om att man vänder upp och ned på tillvaron för den som tänkt låta er ta hand om, och leva era liv i sitt hus. Även vi hade gjort upp planer för vårt fortsatta liv, även vi skulle skrivit kontrakt dagen efter...

För mig finns ingen som helst ursäkt för att 2 timmar innan utsatt tid, skicka ett sms och meddela att man hoppar av!

Naturligtvis är jag medveten om att det kan finns hur många skäl som helst, till att dra sig ur ett köp. Det kan man prata om, komma fram till en överenskommelse. Det är sättet ni gjorde det på som gör mig rasande... 

Nu har det gått några dagar. Och bara för information; mig knäcker ni inte!!!

Ni som var så otroligt målinriktade, så bestämt säkra på att "det där huset SKA vi ha, det får kosta vad det vill".

Ni bjöd över  alla "killens" bud så att han till slut inte kunde hänga med längre - och sedan hoppar ni av. Nu har han köpt ett annat hus.

Jag tänker att jag ska vara glad att vi slapp sälja vårt hus till er, för ni hade förmodligen inte varit RÄTT köpare ändå.

Jag föll, handlöst, ned i ett stort och mörk hål av hopplöshet. Mina tankar löd typ "ska livet aldrig få le åt oss, ska vi nödvändigtvis drabbas av alla jävligheter som finns?"  Allt var så mörkt de första två dagarna. Vem testar oss egentligen?

Jag förstår, när jag känner efter, att min underbara läkare har rätt när jag pratar med henne i telefonen. Inte om detta, men hon hör på mig att något har hänt. Något som lagt sig ovanpå alla andra hemska saker som hänt. 

"Nu måste du förstå att det är dags att vända, ta dig uppåt istället för att följa med ned i en depression. Du är inte där än, men dina smärtor är att likna vid förlossningsvärkar, dygnet runt, efter 5 ryggoperation, ditt öde med att din make drabbats av demens, ditt jobb med att leva i tvåsamhet och vara helt ensam har gjort att du börjar bli deprimerad. Mota Olle i grind".

Jag får böja mig. Acceptera att prova en medicinering. Men bara prova - en tid! Jag vet ju att det kan ta flera veckor innan jag får effekt, och jag tänker vänta. Men jag vägrar äta antideppmedicin om jag inte ser tydlig effekt av den. 

Supernöjd

...hos frissan.
Jag blev så glad, och känner mig så pigg, snygg, fräsch efter denna klippning. En hel del smala, ljusa slingor också då förstås som ska hjälpa mig att stå ut under tiden mitt grå hår växer ut. Aldrig mera en färgning! Känns så skönt, för detta är ett steg mot accepterandet av mitt JAG, min ålder, den kvinna jag är idag.

Det blev verkligen jättesnyggt. Hon kapade några cm på längden, jämnade till toppar och gjorde sedan jättesnygga slingor. 1 350:- och väl värt varenda krona! Nu är det slut med allt kämpande hemma, med egna produkter som aldrig någonsin givit mig rätt resultat. Nu fyller jag bara på med slingor när jag tycker det behövs.

Imorgon är en underbar dag! Börjar kl 10 med ett möte hos mäklaren. JA! Kontraktsskrivning ! Det ska bli en härlig lättnad när det är gjort. Handpenningen hålls ju av mäklaren till besiktningen är klar, men jag är inte det minsta orolig för den. Vårt kära hus är det mest solida och säkra som finns. Småfel och skavanker hittas förstås, men vad kan man vänta sig när man köper ett hus som är byggt 1974?

Därefter bär det av för att lämna H hos dotter med familj, där han ska tillbringa helgen. Medan JAG själv åker vidare hem till Linköping!! Yessss! Så glad jag är! Ska bli så skönt med lite avkoppling ett par dagar. Umgås med lill-sonen och barnbarnet. Träffa syrran & make. Måste helt enkelt åka hemifrån för att kunna koppla av numera, för inför kommande flytt finns här hur mycket som helst att göra. Så snart jag sätter mig en stund för att vila rygg och ben, så kommer jag på vad jag måste göra sen. Nu är det källaren som måste rensas lite före besiktningen, som troligen blir av nästa vecka.

Träffade demenssamordnaren K i tisdags, och efter att ha pratat av mig lite så känner jag mig mjukare, lenare inombords. Ja, det är som om själen tinar upp lite av att få släppa ifrån sig lite ledsnad och frustration. Känner mig snällare hemma. Jag ÄR inte elak, men kan ibland inte lägga band på min irritation här hemma. Och det uppfattar H som att jag är arg och elak. EMPATI - ledordet och förmågan som allt mera lyser med sin frånvaro. Mycket vanligt, väldigt typiskt säger K. Skönt känner jag då, lättare att acceptera när man vet att det ingår i sjukdomsbilden.

Nej, nu ska jag ta mig en dusch. Dagen idag är den första på riktigt länge, som jag får vara hemma HELA dagen, och då finns ju mycket planer. Om jag hinner en tredjedel får jag vara nöjd.

Tror jag ska fortsätta med att  varje inlägg ta med någon/några bilder av huset, som ju snart kommer att tillhöra någon annan. Utbudet av lägenheter börjar öka...

Tänk vad vi njutit av sommarkvällarna här. Men jag får inte glömma hur jobbigt det var att hålla altangolvet snyggt och oljat,,,;)

Nytt år - nya tag!

Jag saknar verkligen den där känslan jag alltid haft i januari månad. Den där härligt känslan av att ha ett helt oskrivet blad framför sig.

Det har inte varit så detta år, mest på grund av all osäkerhet omkring livet, tillvaron, sjukdom, annat...

Med Hasse, hur hans sjukdom ska utvecklas.Med huset, där jag inte riktigt vågar glädja mig fullt ut förrän besiktningen är klar och kontrakt skrivet. Jag vet att besiktningen kommer att gå bra, men kan ändå inte slappna av förrän det är gjort.

Jag håller tummarna för att veckan som kommer ska visa sig innebära lite mera aktivitet på lägenhetsfronten. 

Naturligtvis blir det så, nu när helgerna är över, januari går mot

sitt slut, folk börjar se framåt och ta tag i det där med att säga upp sina lägenheter. 

Jag ÄR egentligen inte orolig, det dyker upp något. Och köparna har försäkrat att de inte har någon brådska. Men då så!! Men för Hasses (och min) skull. Jag orkar inte med mera tjat. Detta oroar honom vad jag än säger...

Idag måndag. Skönt att jobba lite idag, har upptäckt att jag blir både trevligare och snällare om jag får komma iväg några timmar.

Det gör så gott att träffa arbetskamrater, tänka på jobbet, släppa fokus på privatlivet. Ha lite tid för sig själv.

Men än så länge är det arbetsträning (på mitt eget jobb). Från andra

veckan i februari börjar jag lite försiktigt på riktigt. Det ska fungera privat också. Och snart har jag en stoooort hus som ska packas i flyttkartonger.

Min rygg, min värk - är osäker på hur det ska gå. Har ju ont hela, hela tiden och blir så trött. Äter detta rävgift till smärtstillande. Men man måste prova. Jag VILL!
Jag avskyr tanken på hur kommunen ser mig, som anhörig, som en resurs som verkligen sparar pengar åt dem. Kommentaren jag fick, när jag berättade om min egen sjukskrivning, var; "Jamen! Så otroligt praktiskt att du kan vara hemma och ta hand om din man"!

Men HALLÅ! Varför tror ni att jag är hemma? För MIN skull! För att JAG är arbetsoförmögen just nu!

Kan bara tala om att mitt jobb, är inte hälften så tungt, som att vara hemma dygnet runt med en dement make! Som tjatar hål i huvudet på mig! 
Stackars min älskling, det är klart han frågar och tjatar. Allt jag säger är ju borta efter några minuter, så han MÅSTE ju fråga om och om och om och om. Han måste ju försäkra sig om att jag inte lämnar honom trots alla mina försäkringar om att jag är här precis så länge jag kan, behövs, orkar. Jag behöver bara lite stöttning från kommunens sida för att göra det jobbet bra.
Så nu kommunen; nu hävdar jag vår självklara rätt till ert stöd för min makes del. Jag ska nämligen gå till jobbet, som nästa alla andra anhöriga i min ålder.

På tisdag ska jag till frissan! Åh vad jag har längtat dit! Nu kapas en bit av mitt långa hår, nu blir det slingor för att förvilla utväxten av mitt gråa. NU är det slut med färgning!

Vill ge det gråa en chans, jag hoppas och tror att det blir en snygg, grå nyans som jag kan vänja mig vid. Om inte får jag fortsätta med slingor för att piffa till det .

Det blev det unga paret som vann

Ja, den ensamma killen gav upp till slut och lät huset gå till paret.

Kanske bäst så, med tanke på känslan jag haft

inför en ensam kille som skulle bo i detta hus på 7 r o k.

 

Ibland tänkte jag; "vet han vad han ger sig in på"?

 

Nu väntar vi på måndagen, då mäklaren ska prata med paret och höra

ifall de ska göra någon besiktning av huset.

Förhoppningsvis ska de det, för deras skull förstås.

 

Vi har inget att dölja, så det vore nog skönt med en besiktning.

 

Hasse håller på att driva mig till vansinne.

Han gör mig galen med allt sitt tjatande om lägenhet, om var vi ska bo osv.

Jag säger att det löser sig, att vi inte

måste ta första bästa.

 

Hur ska jag orka?

Hade ju hoppas få lite lugn och ro

när vi nu äntligen fått köpare.

Men så blev det inte.

Nu finns nya saker att oroa sig för.

 

Måste prata med Kerstin i veckan,

om hur jag ska göra med mitt eget mående.

Min ilska och irritation

tar livet av mig snart.

 

Jag intalar mig; "jamen, han är ju sjuk, du får inte bli arg, bry dig inte

ta inte åt dig...."

Men hur lätt är det?

Att leva med sin äkta hälft som blivit så annorlunda, som inte är

den han varit.

Som har blivit mitt lilla barn...

Men han är ingen gullig bebis, han är en sur och gnällig gubbe.

 

Vem har bestämt att jag är skyldig att acceptera detta liv?

Att jag måste finna mig i att göra avkall

på alla mina tankar och känslor.

 

Nu blev det så där svart igen.

Men så ser det ut.

Har nog förlorat en stor del av min förmåga att glädjas

åt det lilla.

Det blev inte den lägenheten

Jag är nog lite luttrad,

med tanke på reaktionen inför det tråkiga faktum att vi inte fick den lägenhet,

som vi var intresserade av.

Hade inte räknat med det, vågade knappt hoppas.

Har nog lärt med genom livet, att aldrig ha för stora förhoppningar,

inte ta något för givet, 

inte "ropa hej innan man är över bäcken". 

På det sätter blir man inte så besviken...

tråkig inställning, jag vet.

Men livets hårda skola ger många lärdomar. 

Imorgon är nog budgivningen avslutat på huset.

Otroligt vad bra det gått. 

Vi står idag med ett bud som är flera hundra tusen

över det utropspris vi hade. 

Och vem skulle vara missnöjd över detta?

Det tråkiga, och otroligt jobbiga är att Hasse blir

så förvirrad och orolig av allt detta.

Nu är hans stora bekymmer var vi ska bo.

Det finns inte så många lediga lägenheter just nu.

Men jag är ganska säker på att, med rätt inställning, 

is i magen och tålamod - så ordnar sig detta också.

Mest beroende på att killen som troligen blir den som ska bo här,

faktiskt säger att det ordnar sig. Att han

'inte har bråttom, att han kan vänta.

Hasse pratar och tjatar hela dagarna om detta.

Om spekulanterna, om buden, om mäklaren, 

om att de kanske drar sig ur osv osv. 

Jag blir trött, min hjärna känns helt utamattad på kvällarna, när han sagt

god natt och gått upp till sin säng.

Då blir här så llugnt och tyst och jag kan njuta av 

en tystnad som är som bomull kring min själ. 

Jag vet att hans goda nattsömn kan ta slut.

Att många med demens ofta är s k nattvandrare, väcker sig själva

och sina anhöriga.

Men än så länge njuter vi av ron  och stillheten.

Dessa timmar före sänggående är min vila och min återhämtning.

Nu går jag och lägger mig, stoppar lurarna i öronen och lyssnar 

på min otroligt spännande deckare.

Verklighetsflykt?

JA!

Det kommer att bli väldigt svårt...

...att lämna Huset. Det underbara.

Vi har under så lång tid önskat att få det sålt, önskat att den rätte ska hitta hit och inse

vilken  härligt skatt det är.

Åh, vad jag kommer att sakna vår- och sommarkvällar här;

Jag vet att det kommer att göra ont i hjärtat att skiljas.

Men jag har inget val, jag måste göra det som är bra för mig, och jag orkar inte längre

sköta om dig. 

Hoppas så innerligt på den lägenhet vi fick förslag om, och där vi lämnat intresseanmälan. 

Vet dock att det är minst 2-3 till som fått förslaget

och att det är den som har längst tid på väntelistan som får den.

Men vi hade ju tur nu, kanske har vi det igen.

Eftersom förslaget om lägenheten kom samma dag, som vi fick första budet

på huset.

Du Huset - jag är så glad över, att vem som än vinner budgivningen, så kommer du att få unga ägare.

Unga, friska, starka, entusiastiska, händiga....

Du behöver ingen händighet just nu, för du är i väldigt bra skick. Du är så speciellt byggd att du 

klarar många år till utan reparationer.

Men kärlek och underhåll behöver alla hus.

Vet du jag tror att förutsättningarna för att du ska få hysa små barn, är ganska stora. Åtminstone tror jag det finns stora planer. 

Kanske kommer här smått så småningom?

Nu längtar jag bara till morgondagen, vardagen. Jag kommer att ringa till bostadsbolaget som hyr ut lägenheten.
Då ska förhoppningsvis budgivningen vara över och nästa fas ta vid.
Måste vara väldigt svårt för de som budar, jag vet hur gärna de

vill bo i vårt hus allihop. 

Undrar om jag snart ska våga mig på att göra min blogg offentlig? Tycker att början varit allt för negativ.

Men så var ju livet också och det var ju en dagbok jag 

behövde. 

Idag känner jag att en blogg kan vara så mycket mera,

kanske skulle det kännas kul att veta att andra läst....?

Det smyger sig in...

Faktum är, att trots tråkigheter, sorg, ledsenhet och ilska över vårt öde, så

märker jag hur positiviteten, sättet att försöka hitta något glatt och gott i det som händer. Det är JAG, det är mitt "gamla" Kicki som börjat sticka näsan över vattenytan och

andas ny, frisk luft.

Det händer bra saker också!

I 2,5 år har vi försökt sälja, vårt underbara hem, hus. Många motgångar och besvikelser har vi tampats med. Många har varit på visning, många har varit

säkra på att HÄR vill de bo.

Men - så till slut har allting fallit på placeringen, 1,5 mil från stan. På landet.

Ja, vi har blivit besvikna så många gånger, att vi slutat hoppas, slutat prata om huset och försäljning. Men trots det har vi haft en mäklare anlitad och huset har legat på Hemnet och Blocket och bara skräpat.

I höstas hade jag bestämt mig för att be mäklaren göra en paus, plocka bort annonsen från Hemnet, men glömde sedan totalt bort det.

DÅ - hände det! Först ringde en spekulant som var väldigt intresserad av att få komma och titta.
Naturligtvis fick han det, vi bestämde dag och tid.
Trots detta vägrade jag hoppas, ställde in mig på att det ändå inte skulle bli någon affär denna gång heller. 

En timme innan visning ringde telefonen...en ny spekulant hade sett huset på Blocket, var väldigt intresserad och undrade om han kunde få komma på visningen någon dag.

"Vi har visning kl 13 idag så du är välkommen om du kan" !

Klockan var 12!!

Han kom, och den andre spekulanten kom, visningen var över.

Och vi trodde inte någonting.
Jag helt slut som vanligt, efter flera dagars städning och pimpning.
Ont i hela kroppen.
Bara väntar på första besvikelsen i form av negativt samtal från mäklaren.

Kl 17 kom första budet.

Det hade vänt!!

Detta var dagen före nyårsafton och de håller fortfarande på och budar!!

Är så oändligt glad och lättad. Vågar äntligen släppa fram lite hopp och lycka. Även om jag vill se ett kontrakt skrivet i svart på vitt, innan jag verkligen fattar.

Vår hus - vårt älskade hus!

Jag kommer verkligen att sakna dig.  Men du är för stort för oss, vi behöver inte 7 r o k och jag behöver inte så mycket att städa. Jag orkar inte göra allt själv.

Sommaren - då vi lever vårt liv på altanen som går runt huset, nästan. Nu får någon annan njuta av den ynnesten.

Och vi går vidare mot vårt nya, bekvämare liv. I stan, centralt och.....

Åh vad jag längtar!

Nytt år, nya tag!

Sitter och läser tillbaka i denna blogg. Är det verkligen jag,

som skriver här?

Kicki (jag) - hon är ju den där människan som hör till de positivas skara. Som fram till nyligen

alltid lyckats hitta det goda i livet. Trots motgångar och tråkigheter ibland. 

Men något hände med mig på resan. Under det senaste decenniet...

Från den dagen då jag oväntat bestämde mig för att satsa på den förälskelse och sedermera djupa kärlek, som drabbade mig då år 2004. 

Då jag gav upp mitt älskade liv, min härliga tillvaro, mitt underbara jobb.

Då jag tog beslutet att bryta upp från min kära, kära hemstad och flytta 25 mil västerut. Då, när jag gjorde min älskade, underbara lilla mamma så ledsen genom att försvinna ur hennes omedelbara närhet. 

Hon gladde sig, visst gjorde hon det. Lilla mamma, som alltid ville mig så väl. Som tyckte så oändligt mycket om den H hon fick lära känna. Nog unnade hon oss den kärlek vi hittat. 

Men mitt hjärta blödde för henne, på samma gång som jag var lycklig, så gjorde det så ont att veta hur ledsen och ensam hon kände sig.

Aldrig ett ord om detta till mig. Nej, hon ville inte oroa.

Men jag kände min lilla mamma...

Mamma du gick bort för snart 5 år sedan, och fortfarande bär jag på den skulden. Den lades i min ryggsäck från den dagen jag flyttade, och där ligger den ännu. 

Jag behöver lasta ur den där ryggsäcken, men vet inte riktigt hur...

Så mycket som hänt sedan jag flyttade. Allt blev ju inte precis så som jag hoppades. Nej, tvärtom, det mesta visade sig från en annan sida.

NU - har jag bestämt att det är framåt som gäller. Att det är JAG som ska vara huvudpersonen i mitt liv. Jag har stor del/skuld i de tråkigheter som drabbat oss. Avskyr att skuldbelägga någon annan för det som händer i mitt liv. Det är ju ändå JAG som låter det hända. 

Just nu går jag igenom något som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag såg DIG och MIG, sida vid sida genom resten av det liv vi skulle få tillsammans. Hur vi på "ålderns höst" skulle glädjas åt att vara två, ha varandra, vara varandras bästa vänner som stöttade och hjälpte varandra. 

Förbannade öde!

Vem bestämde att vårt liv istället skulle utvecklas på detta sätt? 

Att jag skulle sitta här som världens ensammaste människa, mitt i en relation med en man som jag gifte mig med för att jag älskade honom. Att jag, trots vår s k tvåsamhet måste klara allting själv. 

Jag vet, hur meningslöst det är att skylla på ödet. Det finns ingen som helst rättvisa i att någon drabbas av denna jävla sjukdom!

Så ödet - förlåt! Jag måste bara få bli förbannad på något...

Jag hatar den där vidriga sjukdomen -- demens! Undrar egentligen hur många anhöriga, som jag, som finns runt om i vårt avlånga land. Det går inte att veta. Detta är skammens sjukdom. Vi drar oss undan omvärlden, för att det är så fruktansvärt jobbigt att delta i det som händer runt omkring oss. Vi orkar inte.

2014 är början på resten av mitt liv. Och ALLT jag gör från och med NU, ska syfta till att må bättre. Jag kommer aldrig mera känna skuld för att jag ibland tänker elaka tankar.