Jag saknar verkligen den där känslan jag alltid haft i januari månad. Den där härligt känslan av att ha ett helt oskrivet blad framför sig.
Det har inte varit så detta år, mest på grund av all osäkerhet omkring livet, tillvaron, sjukdom, annat...
Med Hasse, hur hans sjukdom ska utvecklas.Med huset, där jag inte riktigt vågar glädja mig fullt ut förrän besiktningen är klar och kontrakt skrivet. Jag vet att besiktningen kommer att gå bra, men kan ändå inte slappna av förrän det är gjort.
Jag håller tummarna för att veckan som kommer ska visa sig innebära lite mera aktivitet på lägenhetsfronten.
Naturligtvis blir det så, nu när helgerna är över, januari går mot
sitt slut, folk börjar se framåt och ta tag i det där med att säga upp sina lägenheter.
Jag ÄR egentligen inte orolig, det dyker upp något. Och köparna har försäkrat att de inte har någon brådska. Men då så!! Men för Hasses (och min) skull. Jag orkar inte med mera tjat. Detta oroar honom vad jag än säger...
Idag måndag. Skönt att jobba lite idag, har upptäckt att jag blir både trevligare och snällare om jag får komma iväg några timmar.
Det gör så gott att träffa arbetskamrater, tänka på jobbet, släppa fokus på privatlivet. Ha lite tid för sig själv.
Men än så länge är det arbetsträning (på mitt eget jobb). Från andra
veckan i februari börjar jag lite försiktigt på riktigt. Det ska fungera privat också. Och snart har jag en stoooort hus som ska packas i flyttkartonger.
Min rygg, min värk - är osäker på hur det ska gå. Har ju ont hela, hela tiden och blir så trött. Äter detta rävgift till smärtstillande. Men man måste prova. Jag VILL!
Jag avskyr tanken på hur kommunen ser mig, som anhörig, som en resurs som verkligen sparar pengar åt dem. Kommentaren jag fick, när jag berättade om min egen sjukskrivning, var; "Jamen! Så otroligt praktiskt att du kan vara hemma och ta hand om din man"!
Men HALLÅ! Varför tror ni att jag är hemma? För MIN skull! För att JAG är arbetsoförmögen just nu!
Kan bara tala om att mitt jobb, är inte hälften så tungt, som att vara hemma dygnet runt med en dement make! Som tjatar hål i huvudet på mig!
Stackars min älskling, det är klart han frågar och tjatar. Allt jag säger är ju borta efter några minuter, så han MÅSTE ju fråga om och om och om och om. Han måste ju försäkra sig om att jag inte lämnar honom trots alla mina försäkringar om att jag är här precis så länge jag kan, behövs, orkar. Jag behöver bara lite stöttning från kommunens sida för att göra det jobbet bra.
Så nu kommunen; nu hävdar jag vår självklara rätt till ert stöd för min makes del. Jag ska nämligen gå till jobbet, som nästa alla andra anhöriga i min ålder.
Jag avskyr tanken på hur kommunen ser mig, som anhörig, som en resurs som verkligen sparar pengar åt dem. Kommentaren jag fick, när jag berättade om min egen sjukskrivning, var; "Jamen! Så otroligt praktiskt att du kan vara hemma och ta hand om din man"!
Men HALLÅ! Varför tror ni att jag är hemma? För MIN skull! För att JAG är arbetsoförmögen just nu!
Kan bara tala om att mitt jobb, är inte hälften så tungt, som att vara hemma dygnet runt med en dement make! Som tjatar hål i huvudet på mig!
Stackars min älskling, det är klart han frågar och tjatar. Allt jag säger är ju borta efter några minuter, så han MÅSTE ju fråga om och om och om och om. Han måste ju försäkra sig om att jag inte lämnar honom trots alla mina försäkringar om att jag är här precis så länge jag kan, behövs, orkar. Jag behöver bara lite stöttning från kommunens sida för att göra det jobbet bra.
Så nu kommunen; nu hävdar jag vår självklara rätt till ert stöd för min makes del. Jag ska nämligen gå till jobbet, som nästa alla andra anhöriga i min ålder.
På tisdag ska jag till frissan! Åh vad jag har längtat dit! Nu kapas en bit av mitt långa hår, nu blir det slingor för att förvilla utväxten av mitt gråa. NU är det slut med färgning!
Vill ge det gråa en chans, jag hoppas och tror att det blir en snygg, grå nyans som jag kan vänja mig vid. Om inte får jag fortsätta med slingor för att piffa till det .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar