Jag är nog lite luttrad,
med tanke på reaktionen inför det tråkiga faktum att vi inte fick den lägenhet,
som vi var intresserade av.
Hade inte räknat med det, vågade knappt hoppas.
Har nog lärt med genom livet, att aldrig ha för stora förhoppningar,
inte ta något för givet,
inte "ropa hej innan man är över bäcken".
På det sätter blir man inte så besviken...
tråkig inställning, jag vet.
Men livets hårda skola ger många lärdomar.
Imorgon är nog budgivningen avslutat på huset.
Otroligt vad bra det gått.
Vi står idag med ett bud som är flera hundra tusen
över det utropspris vi hade.
Och vem skulle vara missnöjd över detta?
Det tråkiga, och otroligt jobbiga är att Hasse blir
så förvirrad och orolig av allt detta.
Nu är hans stora bekymmer var vi ska bo.
Det finns inte så många lediga lägenheter just nu.
Men jag är ganska säker på att, med rätt inställning,
is i magen och tålamod - så ordnar sig detta också.
Mest beroende på att killen som troligen blir den som ska bo här,
faktiskt säger att det ordnar sig. Att han
'inte har bråttom, att han kan vänta.
Hasse pratar och tjatar hela dagarna om detta.
Om spekulanterna, om buden, om mäklaren,
om att de kanske drar sig ur osv osv.
Jag blir trött, min hjärna känns helt utamattad på kvällarna, när han sagt
god natt och gått upp till sin säng.
Då blir här så llugnt och tyst och jag kan njuta av
en tystnad som är som bomull kring min själ.
Jag vet att hans goda nattsömn kan ta slut.
Att många med demens ofta är s k nattvandrare, väcker sig själva
och sina anhöriga.
Men än så länge njuter vi av ron och stillheten.
Dessa timmar före sänggående är min vila och min återhämtning.
Nu går jag och lägger mig, stoppar lurarna i öronen och lyssnar
på min otroligt spännande deckare.
Verklighetsflykt?
JA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar