... för det mesta just nu. Känner mig väldigt låg, nere, deppig, ledsen, besviken - you name it... Frågan är, nu när några dagar passerat, om mina känslor inte börjar gå mot en allt större ilska? Jag är förbannad, fruktansvärt förbannad. En ilska som kryper omkring i mig, i hela kroppen, som från början förlamade mig, men som idag mera övergått till styrka och energi.
Mina kära f.d spekulanter! Jag säger bara; tur att jag inte vet ert namn!
Om jag visste vilka ni är, skulle jag utan tvekan ta kontakt och fråga er om ni har den minsta aning om vad ni ställt till med. Jag skulle fråga hur i helvete man kan vänta till sista timmarna, innan man släpper bomben. Till synes utan att bry sig det minsta om att man vänder upp och ned på tillvaron för den som tänkt låta er ta hand om, och leva era liv i sitt hus. Även vi hade gjort upp planer för vårt fortsatta liv, även vi skulle skrivit kontrakt dagen efter...
För mig finns ingen som helst ursäkt för att 2 timmar innan utsatt tid, skicka ett sms och meddela att man hoppar av!
Naturligtvis är jag medveten om att det kan finns hur många skäl som helst, till att dra sig ur ett köp. Det kan man prata om, komma fram till en överenskommelse. Det är sättet ni gjorde det på som gör mig rasande...
Nu har det gått några dagar. Och bara för information; mig knäcker ni inte!!!
Ni som var så otroligt målinriktade, så bestämt säkra på att "det där huset SKA vi ha, det får kosta vad det vill".
Ni bjöd över alla "killens" bud så att han till slut inte kunde hänga med längre - och sedan hoppar ni av. Nu har han köpt ett annat hus.
Jag tänker att jag ska vara glad att vi slapp sälja vårt hus till er, för ni hade förmodligen inte varit RÄTT köpare ändå.
Jag föll, handlöst, ned i ett stort och mörk hål av hopplöshet. Mina tankar löd typ "ska livet aldrig få le åt oss, ska vi nödvändigtvis drabbas av alla jävligheter som finns?" Allt var så mörkt de första två dagarna. Vem testar oss egentligen?
Jag förstår, när jag känner efter, att min underbara läkare har rätt när jag pratar med henne i telefonen. Inte om detta, men hon hör på mig att något har hänt. Något som lagt sig ovanpå alla andra hemska saker som hänt.
"Nu måste du förstå att det är dags att vända, ta dig uppåt istället för att följa med ned i en depression. Du är inte där än, men dina smärtor är att likna vid förlossningsvärkar, dygnet runt, efter 5 ryggoperation, ditt öde med att din make drabbats av demens, ditt jobb med att leva i tvåsamhet och vara helt ensam har gjort att du börjar bli deprimerad. Mota Olle i grind".
Jag får böja mig. Acceptera att prova en medicinering. Men bara prova - en tid! Jag vet ju att det kan ta flera veckor innan jag får effekt, och jag tänker vänta. Men jag vägrar äta antideppmedicin om jag inte ser tydlig effekt av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar