Det blev det unga paret som vann

Ja, den ensamma killen gav upp till slut och lät huset gå till paret.

Kanske bäst så, med tanke på känslan jag haft

inför en ensam kille som skulle bo i detta hus på 7 r o k.

 

Ibland tänkte jag; "vet han vad han ger sig in på"?

 

Nu väntar vi på måndagen, då mäklaren ska prata med paret och höra

ifall de ska göra någon besiktning av huset.

Förhoppningsvis ska de det, för deras skull förstås.

 

Vi har inget att dölja, så det vore nog skönt med en besiktning.

 

Hasse håller på att driva mig till vansinne.

Han gör mig galen med allt sitt tjatande om lägenhet, om var vi ska bo osv.

Jag säger att det löser sig, att vi inte

måste ta första bästa.

 

Hur ska jag orka?

Hade ju hoppas få lite lugn och ro

när vi nu äntligen fått köpare.

Men så blev det inte.

Nu finns nya saker att oroa sig för.

 

Måste prata med Kerstin i veckan,

om hur jag ska göra med mitt eget mående.

Min ilska och irritation

tar livet av mig snart.

 

Jag intalar mig; "jamen, han är ju sjuk, du får inte bli arg, bry dig inte

ta inte åt dig...."

Men hur lätt är det?

Att leva med sin äkta hälft som blivit så annorlunda, som inte är

den han varit.

Som har blivit mitt lilla barn...

Men han är ingen gullig bebis, han är en sur och gnällig gubbe.

 

Vem har bestämt att jag är skyldig att acceptera detta liv?

Att jag måste finna mig i att göra avkall

på alla mina tankar och känslor.

 

Nu blev det så där svart igen.

Men så ser det ut.

Har nog förlorat en stor del av min förmåga att glädjas

åt det lilla.