Besvärlig förmiddag

Ja, inte är det väl så konstigt faktiskt. Att bli flyttad från sjukhuset' till en korttids avdelning där det bara finns mycket äldre med patienter. H var ledsen och orolig och inte blev det bäkttre av att jag påminde honom om att det var idag jag skulle åka till Linköping-

Mycket nu.

Det blir en hel del inlägg nu, men det är så mycket som snurrar i mitt huvud och då är det skönt att skriva ned vad jag tänker. Att sedan se detta i svart på vitt gör det mera greppbart.

Idag hade vi ett vårdplaneringsmöte, som alltså är till för att diskutera hur H ska kunna bli så bra att han kan komma hem. Och att det kommer att fungera då. Som det är just nu har han väldigt svårt att klara sig själv. Han har ont av sina kotkompressioner naturligtvis, jag vet att sådant gör förfärligt ont och att det tar lång, lång tid innan det blir bättre - om det blir bättre. Men sådant kan man inte avslöja, det skulle få honom att tappa sugen ganska snart. Han måste få lov att tro på att det är meningsfullt att träna.
Han har sin korsett som är väldigt besvärlig, den måste han bära i tre månader. Får knäppa upp den när han ligger ned, och när han duschar. Men då måste han absolut stå spikrak i ryggen.

Det blev i alla fall bestämt att han ska få komma till en korttidsplats i två veckor, därefter utvärdering hur han klarar sig. Dessutom ska man då komma hit och göra hembesök för att titta över hur vårt hem kan anpassas efter hans behov. Inte så enkelt.

Vaskulär demens

Blodkärlsdemens heter denna typ av demens också.
Det är mycket som handlar om denna sjukdom nu, efter det som hände H i torsdags. Imorgon är det redan en vecka sedan, men inte förrän igår kände jag att chocken hade släppt sitt krampaktiga tag om  mitt inre. Jag VET ju att det inte går att jämföra en sådan upplevelse när den inträffar en nära anhörig, med hur det är att träffa på det som personal inom vården.
H hade inte varit vid liv idag om jag inte gjort det jag gjorde, som en mekanisk robot. Stängde totalt igen om alla känslor, släppte inte fram skräcken för  hur detta skulle sluta - inte förrän ambulanspersonalen tagit över.

Jag är inställd på att det ska visa sig att hans demens har förvärrats betydligt av denna hemska smäll i skallen. Det är inte så tydligt att andra märker av det ännu, pga att han är nästan drogad av allt smärtstillande han får. Men JAG vet, jag är den enda som vet exakt hur han är. Tiden får utvisa...

Nu blir det minst två veckor på korttidsboende, för bl a träning och rehab. Han måste ju klara sig hemma, rent fysiskt. Ta sig i och ur sängen, sätta sig, lägga sig, gå på toa, duscha, klä på sig osv osv osv.

Kissekatt

Här är en bild på den lille, vår nya familjemedlem. Han som ska komma till oss i månadsskiftet juni/juli. Då är han 12 veckor. Bra - tycker jag. Förr sade man alltid att en kattunge skulle vara 8 veckor innan den skiljdes från sin mamma. Nutiden innebär alltså 4 veckor längre. Kan bara vara positivt för alla som kan hålla det.

Vad ska du då heta? Ja, det är som vanligt en del tänkande och funderande innan man hittar ett namn som ÄR just denne lille krabat.

Hur livet i övrigt ser ut, vill jag inte skriva om idag.

Inser nu...

att många av mina bilder i datorn är borta. Trots säkerhetskopiering osv. Blir så ledsen.

Lite ensidigt innehåll i bloggen

Ja, just nu är det så det ser ut i mitt liv. Finns inte så mycket ork eller lust till annat än det mest nödvändiga. Med H på sjukhuset, känns det mest som en enda väntan, på vad vet jag inte riktigt. 

Väntar nog mest på att mitt gamla jag ska titta fram igen, hon som skulle ta tillfället i akt och passa på att göra allt det där som jag inte hinner med när H är hemma. Nåja, det är bara måndag idag, och jag känner att chocken fortfarande ligger kvar i mig. Måste nog bearbetas ordentligt först. Chocken och uppvaknandet men även insikten om hur mycket H betyder för mig. Fortfarande - trots allt jobbigt och svårt. 

Nu ska jag snart gå in i duschen för att sedan gå en morgonpromenad med Stina. Morgonen är allra bäst tycker hon. Även om solen skiner så är luften klar och  ren. Dessutom är det ju ganska lagom varmt om dagarna.

Tråkigt känns det att behöva lämna henne varje dag jag måste fara till stan och sjukhuset, hon ser väldigt olycklig ut när jag går, men jag vet att så snart jag stängt dörren, hoppar hon glatt upp i min säng och ligger där till hon hör bilen igen. 

Idag ska jag själv på ett läkarbesök, som handlar bl a om förlängning av mitt sjukintyg. Kan ju inte påstå att jag blivit bättre under de gångna två månaderna, tvärtom - jag är sämre än någonsin. 

En härlig sak att berätta; om en månad kommer det att åter igen finnas en liten kisse i huset. En liten söt blandning, som är nästan helt vit men med några färgade fläckar. Det är en hankatt, bara därför att kastreringen är en enkel sak på en hankatt. På en hona måste det till en ordentlig operation, alltså större ingrepp. Sedan gäller det förstås att hitta ett rätt och bra namn, funderat lite på Nisse, Cesar...får nog låta barnbarnen lämna sina förslag också.

1 juli är det dags för hämtning. Ska bli så härligt, för mig kommer den där riktigt hemkänslan med en kisse. Tror även att Stina behöver en kompis. Hon älskade ju våra två katter Sigge och Smulan, och har verkat lite deppig sedan de flyttade hemifrån. Tänk om vi vetat att vi inte skulle få huset sålt på länge, då hade de fortfarande varit här. Men jag vet att de har det bra nu, skulle inte drömma om att flytta på dem igen.

Ska åter igen ta upp det jag höll på att lära mig om foto och att lägga in dem på bloggen, en blogg utan bilder ser rätt torftig ut.

Svalka och fågelsång

Somnade igår kväll med flera fönster öppna på övervåningen, nästan korsdrag genom rummen. Vaknade idag och frös...så skönt!

Ren, klar, frisk morgonluft blandat med ljudet av ett himmelskt väsen av fågelsång. Sommar. Behöver lite rensning av luften efter alla väldigt varma sommardagar. För lite och för mycket skämmer allt, sade min mormor. I mitt fall stämmer det riktigt bra när det gäller värme. Jag fungerar helt enkelt inte alls om det är för varmt, tappar sugen, avskyr att svettas, plågas...

Idag känns hjärnan ren och klar och jag ser fram emot ännu en dag med sol, men med 10° lägre temperatur.

Livet är sig inte riktigt likt, ensam med H på sjukhuset.

Troligen dröjer det en tid innan han kan komma hem. Han har så svårt att klara sig med de smärtor han har i sin rygg efter fallet. Svårt var det redan innan, med balans och bl a gång, ta sig i och ur sin säng mm. Min förstörda rygg klarar inte att agera lyfthjälpmedel. När jag är hos honom klarar han nästan ingenting av det han kan när jag inte är där.

Så ännu en dag med sjukbesök...

Känner mig så rastlös...

...vet inte vad jag ska göra. Går här ensam, hemma och tänker på det som hände igår, kan inte släppa tankarna eller känslorna som fick mig att inse hur skört livet är. Hur allting vänds upp och ned, hur mycket av det som var betydelsefullt plötsligt inte alls känns så nu.

Du var trött älskling, precis som jag och vår älskade Stina - efter en lång varm förmiddag med veterinärbesök, uträttade ärenden, matinköp. Det var SÅ varmt. Vi kom hem, åt en god lunch och sedan skulle du gå ned i källaren sade du. För att hämta något.

Med famnen full av två kartonger med nyponpulver, utan någon hand fri att hålla i ledstången - föll du handlöst bakåt, nedför källartrappan och ned på stengolvet. Slog bakhuvudet i det där hemska elementet med den knivskarpa kanten. Jag hörde den hemska smällen, en skarp, hård smäll som fick mig att stelna och förstå att detta var något som hänt dig.
Rusade fram till trappan och såg dig liggande i fosterställning på stengolvet, jag rusade ned - såg att du var blå i ansiktet, att du inte andades, inte hade någon puls...min gud vad jag grät och pratade med dig fast jag visste att du inte kunde höra mig.

Jag var övertygad om att du var död. Gick i min hjärna igenom vad jag nu skulle göra: rusa som en galning upp för trapporna och hämta telefonen snabbt ned igen medan jag slog 112, väntade på svar samtidigt som jag försökte få över dig i framstupa  sidoläge. När jag pratade med sköterskan i telefonen sade hon att jag måste få dig på rygg så jag kunde ge dig hjärtlungräddning. Då...plötsligt hör jag henne ropa; "nu andas han"!!! jag hör att han snarkar. Och det gjorde du min älskade, älskade. Sen försökte jag prata med dig, du stönade och mumlade något ohörbart. Om du visste hur lyckligt jag blev över dessa stönanden! 30 minuter tog det till ambulanserna var framme. Långa minuter som jag fick försöka stoppa den stora mängd blod som rann ur ditt  bakhuvud. Jag förstod att det var ett stort sår med tanke på hur elementet såg ut. Blod överallt.

En mardröm. Jag som arbetat i 20 år på en akutmottagning, jag har sett och hört allt. Jag var så säker på vad jag skulle klara...ända tills igår...

Ord...

...kan inte alltid uttrycka det jag känner just i rätta stunden.

Igår hände något hemskt min älskade, något som påminde mig om hur oändligt jag älskar dig. Trots din vidriga sjukdom, och trots att jag i mina svaga stunder ibland kan känna att jag vill slippa ifrån allting. Vi måste klara detta också!

TNS

Så heter den där mackapären som jag fick av sjukgymnasten häromdagen. Det handlar alltså om Transkutan Nerv Stimulering om jag för står rätt. Har provat det tidigare, för några år sedan, men upplevde det då som mest besvärligt och krångligt med elektroder som ska sättas fast och sitta kvar.

Den här gången känns det väldigt positivt. Måste säga att jag har mycket god hjälp av denna lilla apparat. Den är inte ens lika stor som en mobiltelefon, men tjockare, så det ska jag väl klara av att hålla reda på. Den ska ju helst få plats bland övriga prylar man ska bära med sig.

Tack vare denna lilla apparat har jag kunnat trappa den min Morfin-medicinering från 60 mg/dag till nu 20 mg. Känner redan att jag börjat piggna till, att jag inte alls är lika trött, att magen sköter sig och att kroppen verkligen trivs med detta.

Kommer att fortsätta med detta så länge jag har möjlighet.

Den här veckan har varit lite orolig. På grund av att Stina inte mår så bra. Hon har under en längre tid blivit allt slöare, allt mera orkeslös, apatiskt. Inge ork, igen lust, ingen aptit osv. Ringde igår till djursjukhuset i Skara, som inte alls ville ta emot oss. Vi hänvisades till Jönköping eller Göteborg, cirka 25-26 åt båda hållen t o r.

Måste helt enkelt lära mig!

Att begränsa mig, rent textmässigt. Att inte göra så långa inlägg. Men det är svårt, för när jag väl får inspiration till att skriva om det som känns viktigt just då, då bubblar orden upp i min hjärna och fingrarna flyger fram över tangenterna. 

Ska göra ett försök med större text, för att markera avstamp, ett "från och med nu" ska jag inte skriva mer än si eller så. Måste väl fungera eller?
Ska jag svara på min egen fråga så låter det väldigt självklart, så måste det bli. Men eftersom jag känner mig själv så väl, så ser jag redan här att detta inte kommer att bli ett kort inlägg...kanske?

Idag ser jag fram emot min alldeles egna dag. H:s tisdag på dagverksamheten och min lediga dag. Förberedde mig igår, för att slippa åka någonstans, att få vara hemma hela dagen. Förhoppningsvis håller sig vädret i skinnet, så jag hinner klippa klart gräsmattan på framsidan. 

På tal om H:s dagverksamhet, så önskar jag att han vore mogen för ytterligare en dag/vecka. För bådas skull. Det är förfärligt deprimerande att hela dagarna lyssna på hans snarkningar från TV-soffan. Han ligger där från att han stigit upp på morgonen, med några undantag under dagen, till det blir dags att gå och sova på kvällen. Mycket troligt beroende på hans medicinering, hans sjukdom, hans inaktivitet, hans lathet osv osv...

Missförstå inte, om han tycker om att ligga i sin älskade soffa och titta på TV eller lyssna på sina ljudböcker, så är jag den första att unna honom detta. Självklart får han syssla med det som han helst vill göra - och TV (helst då sport) är intresset nr 1, därefter kommer ljudböckerna som han fortfarande klarar av att förstå. 

Måndag - igen!

Livet är fullt av måndagar och fredagar, åtminstone är det så jag upplever det ibland. Har bara måndagen gått så är det snart fredag igen. Men jag gillar måndagar OCH fredagar. Av någon underlig anledning ser jag dem som början på något nytt. Måndag är början på en ny kommande veckan, ett oskrivet blad som jag får fylla med med dagar av värde. Fredagen är början på helgen - som visserligen inte betyder lika mycket för mig nu, när jag inte arbetar - men som ändå är det där alldeles speciella som ofta innehåller något annorlunda än vardagen, där man träffas, umgås eller bara ÄR.

Det är mycket känslor som gror i mig just nu. Känner mig orolig för framtiden, som jag inte har någon möjlighet att påverka. Hur ska jag kunna det? Planer...nej, men mål kan man ha. Jag har svårt att planera för t ex sommaren. Jag vet inte hur H mår då, om något inträffar som gör honom sämre. Han är lugnast och tryggast hemma, där allt är känt och livet följer vårt mönster. Att resa känns uteslutet för mig, det skulle endast innebär väldigt jobb för mig och jag tror inte jag orkar. Jag menar, i vanliga fall har man sig själv att hålla ordning på. Inte är vi vana att dels ta hand om oss själva, och dels se till att ens ressällskap har det bra? Inte sedan jag var småbarnsförälder har jag haft detta ansvar för en annan människa.
Men det var en himmelsvid skillnad, jag visste på förhand att mina barn så småningom skulle växa och bli mera självständiga individer, mitt omhändertagande kändes mera som kärlekshandlingar som beredde vägen för den de skulle bli som vuxna. Det var på sitt sätt en jobbig tid, men den var så full av kärlek, omtanke, upplevelser och tacksamhet för att se denna två underbara ungar bli till underbara unga män och sedermera äkta män och himmelskt goa pappor.

Att ta hand om H, handlar om att göra livet så enkelt för honom, som det är möjligt. Därför att VI VET vad som ska hända, bara inte NÄR! Han blir inte frisk, han blir inte ens bättre. Det enda vi vet är att han blir sämre, och att jag borde försöka se till att han får uppleva så mycket roligt som möjligt. Samtidigt som det stressar honom så att han blir oroligt. En gyllene medelväg är ofta svår att hitta. Vi vet också att han en gång kommer att titta på mig och säga; "vem är du"?

Det är den oron jag känner. Jag kommer inte att chockas av att han inte känner igen mig, jag kommer att ha blivit förberedd,  jag är mest rädd för vägen dit. Det är den svåraste tiden. Jag MÅSTE helt enkelt se till att hålla mig själv så frisk som det bara är möjligt. Jag FÅR inte snubbla, ramla, skada mig. Jag måste kunna ta hand om H, sköta om vårt stora hus, hålla vår trädgård någorlunda snygg. Hålla min älskade Stina-vovve frisk. Hon får inte blir sjuk! Klarar inget av detta om något händer henne, hon är mitt andningshål, min tröstare, min glädje, min energi.

Så härefter är det stor satsing på hälsa för mig. Göra det som går att göra för att inte bli sjuk eller skada mig.
Nu måste jag stänga ned datorn. Dags för promenad med Stina. Därefter in till stan och handlar mat. Hämta barnbarn som ska tillbringa dagen hos farmor. Sedan hem och laga lunch, umgås med barnbarnen, skjutsa minstingen till fotbollsträning och därefter hem igen. Min måndag kommer att gå väldigt fort. 

Födelsedag

H:s äldsta barnbarn fyller 16 idag. Stor dag för en superkille på väg att så småningom bli en ung man.Han firas utomhus idag, på Kinnekulle, närmare bestämt vid Lasses grotta. Där blir det kalas och grillning. Så mysigt när vädrets makter är med och låter oss få en solig dag.

Faktum är att jag har så infernaliskt svårt att skriva på detta tangentbord! Håller på att bli galen!! Mitt förra tangentbord var perfekt, med lagom upphöjda knappar som kändes helt rätt i fingrarna. Eftersom jag är en snabbskrivare, som inte någon gång tittar på tangenterna, måste också tangentbordet vara anpassat så att jag känner var jag befinner mig. Imorgon inköp av antingen nytt tangentbord eller någon sorts adapter som gör att jag kan använda mig av mitt gamla kära...

På nya hårddisken finns ingen plats för runda kopplingar, inga hål att stoppa dem i. Här ska tangentbordet kopplas in med USB-kontakt.

Har ingen lust att lära om, jag är för gammal. Dessutom - varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Så åter imorgon med nytt tangentbord...

Klockan är mycket...

...och för mig är det bara att konstatera; det är för sent !

Har egentligen ganska mycket att ventilera, men jag tror att det får vänta.

Jobbigt och frustrerande...

...att vara utan dator!

Och ändå handlar det bara om två dagar. Men för oss är datorn en viktig familjemedlem. Det har blivit så, eftersom vi båda har/har haft jobb där datorn varit vårt viktigaste arbetsredskap. Detta utvecklade sig så småningom till hemdatorer hos båda, den första för min del i början av 90-talet genom s k köp genom landstinget. Man betalade en summa i månaden i (jag tror) i tre år! Blev ingen billig dator precis, men kvalitén vad god. Hade inget val, inte råd att köpa en dator kontant då. Sedan utbildning och jobbyte som innebar ännu mera arbete med dator. Och sedan dess har den varit en viktigt del av min vardag.

H använder datorn mycket fortfarande, sitter ibland flera timmar och läser mycket om aktier på olika forum. Det glädjer mig att han har intresset kvar och jag kommer göra så gott jag kan för att han ska kunna fortsätta med det så länge som möjligt. Dessutom läser han många bloggar och mycket fakta kring sin sjukdom - ibland lite för mycket tyvärr. Blir lätt att han tar det han läser för sanning, han glömmer lätt att det man läser på internet får man ta med en nypa salt. Allt ÄR inte sant.

Nåja, datorn pajade för några dagar sedan. Internet gick inte att nå. Bredbandet testades och fungera utmärkt fram till modemet, problemet låg mellan modem och dator. Fick hjälp av Telias support (en underbar kille) med att omprogrammera nätverkskortet och allt var frid och fröjd - tills nästa dag. Då var samma problem tillbaka. Jag sade NEJ - jag sätter mig inte i telefonkö för att på hjälp som räcker i en dag till!

Då sade H: Vi köper en ny! Till saken hör att datorn endast var 1,5 år. Men jag nappade direkt. Dessa ord uttalas aldrig av H. VI KÖPER ?!?! Kanske har sjukdomen en del i detta, men han har alltid varit på gränsen till snål och jag har alltid mått illa av det. Nu med sjukdomen har detta utvecklats till att bli något i hästväg. Så jag accepterade utan vidare, åkte och köpte en direkt butiken öppnade igår.

Inspiration

Är superviktigt för mig, för att jag ska kunna skriva ett inlägg med äkta känsla. Ord som en annan människa (bloggläsare) kan känna igen sig i. Senaste dagarna har inte varit så inspirationsrika om jag säger så...

Då är jag inte säker på att det är rätt att skriva, bara för att det ska vara någonting som fyller raderna. Nog är det väl bättre att man inte skriver alls? Att man inväntar lusten att skriva, som ju alltid dyker upp igen efter några dagar. Det är så jag kommer att göra i fortsättningen, inte känna att varje dag måste ha ett inlägg.

Varför inspirationen tryter vet jag inte riktigt, det finns ju ganska mycket att skriva om egentligen. Bra, roliga, positiva saker OCH dess motsats också då förstås. Problemet för mig är nog att samtidigt som det är så mycket sorgligt och tråkigt som händer med H:s sjukdom och vårt liv tillsammans, så är det väldigt mycket annat i tillvaron som gör mig glad och lycklig. Det gäller för mig att hitta en gyllene medelväg mellan dessa två ytterligheter, som går att sätta ord på.

Att ena stunden sitta med tårarna rinnande och hjärtat värkande av den sorg jag bär med mig, för att sedan känna livsglädjen och lyckan i att ha pratat med mina barn, barnbarn eller mina kära syster. Att växla där emellan blir ibland kaos för mig.

Men jag tror jag håller på att lära mig hur jag ska göra. Hur jag ska tänka och känna. Att inget är fel. För hur skulle jag orka det tråkiga och sorgliga om inte allt det där pirrigt glada fanns inom mig? Och tvärtom - jag kan inte känna denna lycka och positivitet i den rena och klara form som jag gör, om jag inte vet hur motsatsen känns.

Jag jobbar på det....

Regn och en del rusk

Nog blev man ordentligt bortskämd för ett par veckor sedan, då solen och värmen var här på besök. Hela den tiden  var jag medveten om att det kommer att vara övergående, att april/maj väldigt sällan ser ut som sommar. Men jag var glad och tacksam för det underbara solskenet och värmen.

I förra veckan var det så dags för lite regn, och då började också klagomålen dyka upp titt som tätt.

Igår och idag har det regnat rejält, och man ser verkligen hur grönskan får fart igen. Underbara solsken som ger liv åt nästan allt.

Har idag varit hos sjukgymnasten och  fått min TENS-apparat, vilket grej alltså jämfört med den antika mackapär som jag hade för några år sedan. Denna är supersmidig. Gick även igenom en del träningsmoment som jag tror kan passa mig och min rygg, ska ta det försiktigt nu i början.

Lördag morgon...

Ja, egentligen är det ju så att alla dagar ser relativt lika ut numera. När jag är hemma och sjukskriven är inte veckan uppdelad i jobb- eller arbetsdagar. Så egentligen tycker jag nog bäst om vardagarna, då följer man invanda rutiner till skillnad från helgerna då man ibland är hemma, ibland hittar på något annorlunda, ibland får besök på middag eller att vi ibland är bortbjudna på middag.

Anledningen till att jag är sjukskriven på heltid numera har endast med mig själv att göra, ingenting med H:s sjukdom. Det handlar om min rygg som blir allt sämre och gör mig allt mera handikappad. Men allt hänger ihop förstås. Att H är sjuk betyder ju att jag får ta ansvaret helt och håller själv, för hem, hus och trädgård. För hund (men jag älskar henne och våra hundpromenader som är livsviktiga för mig), för mat, städ, tvätt, allmän omvårdnad av en annan vuxen person, för att handla och för skjutsningar hit och dit. Allt detta går inte att  samordna. Allting tar dessutom längre tid för mig pga värken, som gör att jag måste vila när jag gjort något. Så mina dagar går fruktansvärt fort.

Idag lördag kommer mina stora barnbarn + föräldrar hit, för att hälsa på farmor och H, för att kramas och gosa lite, för att äta en god middag, för att..... ja, bara vara.

 Vilken ynnest det är att få ha åtminstone ett av sina barn på nära håll! Min älskade förstfödde, som allt mera liknar sin pappa. Både till utseende och till sitt sätt av prata, sina gester. Även om jag fortfarande hittar många likheter med mig själv också i honomJag blir alldeles varm om hjärtat vid tanken på mina fina killar, som verkligen älskar sin mamma och vill mig väl.

Om ett par veckor ska jag tillbringa en alldeles egen helg med yngste sonen och hans familj. Åh vad mitt hjärta värker av längtan ibland, för att han inte finns närmare. Då blir det tid till trollungen Juni, som snart fyller 2 år. Åh denna underbara, vackra, jobbiga, tuffa, kärleksfulla, kramiga unge! Hon och jag ska vara ensamma ett par dagar och då är det bäst att vara laddad i förväg, för energi behövs i stora doser.

Ha en underbar dag!

Jag älskar den här glädjerutan. Den påminner mig om alla glädje som finns runt omkring mig.

Vem kom på uttrycket...

... att; "något suger musten ur en"? Jag använder det ibland, och flera andrar med mig. Det känns bra, ligger rätt i munnen - utan att man för den skull funderar så mycket över det man säger just då. Men i morse när jag vaknade låg jag kvar en stund, innan jag orkade kämpa mig upp i sittande ställning. Det gör så gräsligt ont i hela kroppen, men framför allt ryggen att komma upp och räta ut kroppen i sittande och stående.

Det känns som om detta kommer att bli ett gnällinlägg.

Då tänkte jag att; denna värk, denna förlossningsvärk suger verkligen musten ur mig, min kropp och min hjärna. Hur länge ska kroppen klara av all värk, som jag ju aldrig blir helt fri ifrån? Inte ens en liten stund/dag kan jag få dra en lättnadens suck och känna att NU, nu lättar det lite. Inte ens med de starkaste av starka värktabletter får jag lindring längre. Vet inte om det finns något starkare som skulle kunna hjälpa mig, efter detta preparat som har så många biverkningar. Morfin, långtidsverkande morfin som heter Dolcontin + extra Morfin-tabletter att ta vid behov.

Jag vill inte ha dem, vill så gärna bli fri från dem - men vet inte hur mitt liv skulle se ut utan något smärtstillande alls. Kommer ändå att försöka trappa ned dosen, kanske jag inte märker någon skillnad alls?

Förlossningsvärkar - ja, det är precis så det känns. Jag minns den smärtan så tydligt, då när jag väntade mina älskade barn. Då, när jag fick världens bästa belöning för den smärtan, då gjorde det ont på ett helt annat sätt ändå. Jag visste att värken skulle avta, att den skulle försvinna när jag låg där med mitt barn på magen.
Idag får jag ingen belöning.

Värken är mitt normaltillstånd (mitt habitualtillstånd) som de så vackert heter på sjukhusspråk. Ända sedan den där dagen 1994 har den följt med mig, genom alla 5 operationerna. Operationer som jag glatt utsatte min stackars rygg för, därför att jag VILLE tro, jag hoppades och kände mig positivt inställd till att GÖRA något som kanske kunde bli bra. Nu är det slut på det, jag går inte igenom flera operationer.
Jag kan tänka mig att min rygg ser ut som ett krigszon när man ser på den via magnetröntgen (MR). Det skulle inte gå att se för alla utväxter, sammanväxter, bennybildningar. Nej, det räcker nu. Jag är bara väldigt orolig för hur det kommer att bli när jag bli äldre, om jag kommer att klara mig som jag gör idag. Om jag kommer att kunna gå t ex.

Ledsen känner jag mig, ledsen i hela kroppen, när jag tänker på vilket straff jag fick för att min människokärlek gav mig detta som straff, bara för att jag inte kunde låta bli att försöka lyfta den där gamla gumman som låg på golvet. Kommer aldrig att glömma det krasande ljudet när något gick sönder långt nere i min rygg.

Jag håller på att lära mig, att tänka på mig själv. Jag som alltid, alltid satt mina nära och käras välbefinnande före allt annat. Som burit smärtan tyst, för att inte oroa. Det är ju egentligen det viktiga för mig idag också, att få hänga med och njuta av det liv som H och jag har kvar tillsammans. Att få hitta våra egna lyckostunder i H:s sjukdom, att kunna stötta och hjälpa honom så långt jag kan, för att han ska slippa flytta in på annat boende innan det är absolut nödvändigt. Att få umgås och träffa mina barn och barnbarn så ofta det är möjligt, att kunna vara behjälplig för dem - med barnvakt och dylikt. Så mycket oviktigt som jag tidigare jag min energi på.

Två dagar utan internet

Det är väl egentligen inte riktigt klokt, hur beroende vi blivit av att kunna koppla upp oss mot internet så snart vi har lust. I förrgår stod vi plötsligt utan uppkoppling, utan förklaring, utan tips om vad som kunde vara fel.
I timmar har jag suttit och försökt åtgärda vad det nu var, utan att lyckas. Körde städningar, sökningar efter nätverkskort som ska konfigureras osv osv osv.

Tills jag ringde till Telia! Vi har haft bredbands- TV, telefon, internet via Telias Numera är det alltid problemfritt, aldrig krångel, och ständig uppkoppling som aldrig krånglar.
En underbar, gullig kille besvarade mina frågor och ledde mig rätt ganska direkt. Tack, tack, tack säger jag! Evigt tacksam.

Sommarn kommer

Denna målning ger mig så härliga känslor, så många minnen och lika många associationer. Vet inget om konstnären, men när jag googlade kunde jag utläsa namnet Lena Derning, på andra tavlor som hon gjort. Så härligt, befriande sommarkänsla! Som denna....

                                                                 

Jag hoppas det är okej att jag lagt ut bilderna på dessa fina målningar, namnet är ju det enda jag känner till. Det stod som rubrik; skärgårdsmålningar - så det är säkert så.




Jag  tror faktiskt att jag själv skulle bli väldigt glad om någon tyckte så mycket om min konst att hon/han lade ut bilderna på sin blogg. Men jag vet ju inte ens om konstnären är levande eller död.

http://www.galleridarling.nu/om_lena_derning.htm

Jag googlade lite mera och hittande ovanstående sida om Lena Derning. Läs där om du är intresserad, jag är fascinerad! Hon lockar mig att så snart det är möjligt anmäla mig till en målarkurs för nybörjare. Jag har i hela mitt vuxna liv längtat efter att åtminstone få prova på detta uttryckssätt, har en känsla av att det skulle passa mig. Men jag vet ju inte säkert förrän jag provat. Och medan fingrarna leker fram dessa ord, har jag bestämt mig - det blir en kurs för mig till hösten! Tack Lena!

Jag tror jag kommer att hitta tillbaka till din sida många gånger, och njuta av alla din målningar. Och de kommer att dyka upp flera gånger i min blogg.

Jag har börjat lära mig att verkligen kunna finna lugnet inom mig. Bara genom att iaktta en målning, som inte ens behöver vara vacker, kan jag låta känslorna poppa upp, släppa fram de känslor som hör samman med det motiv och de färgerna jag ser. Älskar alla dessa uttrycksfulla bilder, som gör mig så glad! För mig är alla motiv som talar till mig, konst. Det måste inte vara vackert, kan vara direkt fult - men måste tala till mig.

Någon sorts fridsam lunk

Ja, det är så det känns - som om vi här hemma ändå trivs ganska bra med livet. Vi lever det i någon sorts fridsam lunk, med mindre variationer. Inga stora planer framåt, vi brukar kalla det vi har lust att göra för mål/förhoppningar/något vi gör om vi känner för det. Att planera för något som kan gå i stöpet, för att H har en dålig dag, jag har för ont osv - skapar ju bara besvikelse. Bättre då att tänka; "det gör vi om det känns rätt när den dagen kommer, annars får det bli en annan dag".

Som jag skrev igår så verkar det ha inträtt en sorts förändring hos H, men vad den består i är ännu för tidigt att konstatera. Det får närmaste tiden utvisa. Men lite snurrigare är det allt, lite mera glömska och då just närminnet.

Idag ska jag ta det sista av gräset. När jag klippte förra söndagen så orkade jag inte ta hela gräsmattan. Och vi har ändå inte någon jättestor tomt. Men med min rygg och min värk måste jag ransonera det som behöver göras, annars har jag handikappande ont nästa dag. Så idag blir det den sista lilla biten gräsklippning, visserligen i en slänt som är jobbig, men det får gå. Sen vill jag orka gå över allt med trimmern också, allt som inte gräsklipparen når.



Jag är så nöjd med alla koftor jag stickat och virkat under vintern. Älskar boken "älskade kofta" som jag hämtat mönster till tre av alstren ifrån.



Visserligen klarar jag aldrig av att sticka från ett mönster till 100%, jag gör mina egna ändringar och tillägg. Men till slut brukar det bli bra. Och jag är riktigt nöjd med att jag varit så pass ego att jag gjort dessa till MIG SJÄLV! Annars är det ofta alster till barnbarnen jag har i händerna. Nu var det länge sedan de fick något, men de är ju så stora nu att det börjar likna plagg för vuxna och då tar det lite mera tid. Förutom till minsta barnbarnet då, som fyller 2 år i slutet på juni.

Här presenterar jag vinterns skapelse. Den första, vita tröjan är dock gjord efter ett annat mönster som jag omarbetat efter eget tycke och virkat in mina idéer i. Lite Odd Molly-stuk, eller hur?

Det gör så ont i mitt hjärta.

Jag har fått förklarat för mig (oss), att vaskulär/blodkärls demens utvecklas trappstegsvis. Efter insjuknandet stannar sjukdomsutvecklingen ofta upp, man är och beter sig på ungefär samma sätt under ganska lång tid. Därefter kommer en försämring, en stag nedåt i trappan, man får mera symtom, blir lite sjukare. Sedan kan man bli kvar på detta trappsteg en längre eller kortare tid, allt från några dagar till flera månader.

Just ett sådant trappsteg råkade H trampa i ikväll.

Eftersom vi båda ville se helt skilda program på TV:n, så satt vi också i varsitt rum och tittade. Jag vill gärna se Lets dance, och H ville se ett annat program.
Plötsligt kommer vovven inspringande till mig och piper, hon buffar med nosen i mitt knä, tittar mig stint i ögonen och verkligen visar att det är något allvarligt på gång. Jag gick  upp och följde vovven ut. I vardagsrummet, nedanför soffan, ligger H på golvet och klarar inte av att ta sig upp. Han kämpar och kämpar, men lyckas inte. "Hjälp mig då för f-n ropar han"! Och jag är på väg att ta tag i honom för att häva upp honom. Tills jag kommer på; "Stopp och belägg! Det var ju precis detta som hände för nästan 20 år sedan, då den gamla damen på Akuten ramlade av britsen och jag försökte lyfta upp henne från golvet. Hon låg inte i sjön, jag hade tid att vänta på en kollega som kunnat hjälpa mig. Men inte jag inte, som skulle göra allting direkt, nu inte sedan".
Akta ryggen tänkte jag, lyft inte! Jag satte mig på golvet hos honom, bad honom ta några djupa andetag för att lugna sig. Det gjorde han. Sedan kunde vi med lite klurighet från min sidan, och krafter från hans egen sida - få upp honom från golvet. Detta händer allt oftare, hans ben lyder honom inte. Sedan blir han ledsen och gråter över sin svaghet, sin ynklighet. "Hur ska det bli framöver"? Ja, det kan man undra, men jag vill inte tänka på det i förväg, jag vill att vi ska kunna njuta av det liv vi har just nu för det är ändå ganska okej.

Nu ska jag gå och lägga mig, lyssna på min bok.

GOD NATT

Jag tror att...

...jag måste lägga mer tid på att lära mig hur man bloggar.  Känner ju allt mera att jag vill nå ut, att jag behöver lära mig mer om alla termer och uttryck (vet ju inte ens vad en del ord betyder ibland). Förutom att jag gärna vill locka människor med samma typ av problem som jag själv, som anhörig till dement skulle jag vilja att andra tittar in här för att de tycker det är trevligt.

Jag kommer i fortsättningen skriva en del om mitt älskade meditationsverktyg, nämligen handarbetet. Jag älskar att sticka och virka framför allt, men är hela tiden så full av intryck och idéer som jag hittat på nätet - i bloggar och på facebook.  Känns ibland som om tiden inte räcker till för allt jag vill göra. Ibland skyndar jag undan annat som måste göras, för att få sitta ned i min fåtölj (i "mitt" rum), lyssna på min talbok - och plocka fram mitt handarbete. Det är så skönt, så avslappnande, får mig att tänka så bra, gör mig så lugn.

 Dessutom kommer jag nog att skriva lite om min kostomläggning. Redan för 3-4 år sedan började jag med LCHF, gick ned några kilon men på något sätt så blev jag allt mera moderat i mitt tänkande och till slut gick jag inte ned i vikt längre. Då slutade jag nästan, fast jag har aldrig börjat äta bröd, potatis, ris och pasta igen. Nu har jag tagit nya tag. Jag har några kilon som jag vill bli av med, för min hälsa, mitt välbefinnande, mitt utseende. Har en garderob som svämmar över av kläder i en storlek mindre än dagens (har idag 42), och det retar mig så att jag inte kommer i dessa. Det SKA jag.

Det trevliga i detta är att jag fått med H denna gång, Hans diabetes har svarat direkt! På någon månad har vi lyckats få ned blodsockret så mycket att han kunnat ta bort 2 injektioner av måltidsinsulin! Har hade 3 gg innan. Efter frukost, lunch och kväll. Nu tar han endast till lunch och målet är väl att få bort även den sprutan. Då blir det endast det långtidsverkande insulinet vid sänggående som är kvar och det vore ju fantastiskt.

Vi fick ju förklarat av läkaren (psykologen) som informerade H och mig om hans diagnos. Vaskulär demens (blodkärlsdemens), vars största bov är just diabetes OCH högt blodtryck. H har båda, som dessutom varit mycket svårinställda. Blodtrycket har nog lugnat sig en del, han har flera olika blodtrycksmediciner. Diabetesen har varit besvärligt, han har haft väldigt högt blodsocker trots höga doser av insulin.

Doktorn sade rent ut att demensen beror till största delen på att dessa sjukdomar påverkat kärlen så mycket, att det gjort skada i hans hjärna. Han har haft många SMÅ infarkter där, på många olika platser i hjärnan, och dessa infarkter betyder vävnadsdöd - alltså inget som kan repareras. Men han mår ändå bra av att äntligen känna att han kan påverka sin hälsa, genom att äta god och bra mat. Önskar bara att jag kunnat locka med honom på LCHF redan för flera år sedan.

Men nu...just nu...någon som jag haft i tankarna i flera dagar och som jag inte kan släppa. Jag håller på att länga ihjäl mig efter en katt! Ja, inte klokt egentligen eftersom vi för ganska exakt ett år sedan lät våra två katter Sigge och Smulan, flytta till annat hem. Vi hade vårt hus till salu, trodde att vi skulle flytta och kände att det var grymt att kanske bli tvungna att tvinga dessa två, frihetsälskade raringarna att bli innekatter. Vi insåg att det aldrig skulle gå. Så de fick flytta till en husse som kändes perfekt för dem Han gillade dem och de gillade honom.
Därefter har inte huset blivit sålt och jag har nog ändrat angelägenhetsgraden på att flytta lite nedåt. Kanske - för H:s skull - ska vi försöka hålla oss kvar? Och då? Ja, då vill jag ha en kattunge. Som jag redan från början kan vänja vid att inte alltid få gå ut. Som kan ändras till innekatt om det behövs. Har alltid haft katt, aldrig levt utan - och jag tror en katt skulle gilla vår vovve och hon tycka om en liten kisse.

Smulan

Sigge

Jag vet att ni har det bra nu, jag saknar er och ångrar mig lite ibland. Men ni två är viktigare än mina egna känslor - och jag vet jag gjorde rätt.