Funderar och filosoferar: Jag tror att...

...jag måste lägga mer tid på att lära mig hur man bloggar. Känner ju allt mera att jag vill nå ut, att jag behöver lära mig mer om alla termer och uttryck (vet ju inte ens vad en del ord betyder ibland). Förutom att jag gärna vill locka människor med samma typ av problem som jag själv, som anhörig till dement skulle jag vilja att andra tittar in här för att de tycker det är trevligt.

Jag kommer i fortsättningen skriva en del om mitt älskade meditationsverktyg, nämligen handarbetet. Jag älskar att sticka och virka framför allt, men är hela tiden så full av intryck och idéer som jag hittat på nätet - i bloggar och på facebook. Känns ibland som om tiden inte räcker till för allt jag vill göra. Ibland skyndar jag undan annat som måste göras, för att få sitta ned i min fåtölj (i "mitt" rum), lyssna på min talbok - och plocka fram mitt handarbete. Det är så skönt, så avslappnande, får mig att tänka så bra, gör mig så lugn.

Dessutom kommer jag nog att skriva lite om min kostomläggning. Redan för 3-4 år sedan började jag med LCHF, gick ned några kilon men på något sätt så blev jag allt mera moderat i mitt tänkande och till slut gick jag inte ned i vikt längre. Då slutade jag nästan, fast jag har aldrig börjat äta bröd, potatis, ris och pasta igen. Nu har jag tagit nya tag. Jag har några kilon som jag vill bli av med, för min hälsa, mitt välbefinnande, mitt utseende. Har en garderob som svämmar över av kläder i en storlek mindre än dagens (har idag 42), och det retar mig så att jag inte kommer i dessa. Det SKA jag.

Det trevliga i detta är att jag fått med H denna gång, Hans diabetes har svarat direkt! På någon månad har vi lyckats få ned blodsockret så mycket att han kunnat ta bort 2 injektioner av måltidsinsulin! Har hade 3 gg innan. Efter frukost, lunch och kväll. Nu tar han endast till lunch och målet är väl att få bort även den sprutan. Då blir det endast det långtidsverkande insulinet vid sänggående som är kvar och det vore ju fantastiskt.

Vi fick ju förklarat av läkaren (psykologen) som informerade H och mig om hans diagnos. Vaskulär demens (blodkärlsdemens), vars största bov är just diabetes OCH högt blodtryck. H har båda, som dessutom varit mycket svårinställda. Blodtrycket har nog lugnat sig en del, han har flera olika blodtrycksmediciner. Diabetesen har varit besvärligt, han har haft väldigt högt blodsocker trots höga doser av insulin.

Doktorn sade rent ut att demensen beror till största delen på att dessa sjukdomar påverkat kärlen så mycket, att det gjort skada i hans hjärna. Han har haft många SMÅ infarkter där, på många olika platser i hjärnan, och dessa infarkter betyder vävnadsdöd - alltså inget som kan repareras. Men han mår ändå bra av att äntligen känna att han kan påverka sin hälsa, genom att äta god och bra mat. Önskar bara att jag kunnat locka med honom på LCHF redan för flera år sedan.

Men nu...just nu...någon som jag haft i tankarna i flera dagar och som jag inte kan släppa. Jag håller på att länga ihjäl mig efter en katt! Ja, inte klokt egentligen eftersom vi för ganska exakt ett år sedan lät våra två katter Sigge och Smulan, flytta till annat hem. Vi hade vårt hus till salu, trodde att vi skulle flytta och kände att det var grymt att kanske bli tvungna att tvinga dessa två, frihetsälskade raringarna att bli innekatter. Vi insåg att det aldrig skulle gå. Så de fick flytta till en husse som kändes perfekt för dem Han gillade dem och de gillade honom.
Därefter har inte huset blivit sålt och jag har nog ändrat angelägenhetsgraden på att flytta lite nedåt. Kanske - för H:s skull - ska vi försöka hålla oss kvar? Och då? Ja, då vill jag ha en kattunge. Som jag redan från början kan vänja vid att inte alltid få gå ut. Som kan ändras till innekatt om det behövs. Har alltid haft katt, aldrig levt utan - och jag tror en katt skulle gilla vår vovve och hon tycka om en liten kisse.