Måndag - igen!

Livet är fullt av måndagar och fredagar, åtminstone är det så jag upplever det ibland. Har bara måndagen gått så är det snart fredag igen. Men jag gillar måndagar OCH fredagar. Av någon underlig anledning ser jag dem som början på något nytt. Måndag är början på en ny kommande veckan, ett oskrivet blad som jag får fylla med med dagar av värde. Fredagen är början på helgen - som visserligen inte betyder lika mycket för mig nu, när jag inte arbetar - men som ändå är det där alldeles speciella som ofta innehåller något annorlunda än vardagen, där man träffas, umgås eller bara ÄR.

Det är mycket känslor som gror i mig just nu. Känner mig orolig för framtiden, som jag inte har någon möjlighet att påverka. Hur ska jag kunna det? Planer...nej, men mål kan man ha. Jag har svårt att planera för t ex sommaren. Jag vet inte hur H mår då, om något inträffar som gör honom sämre. Han är lugnast och tryggast hemma, där allt är känt och livet följer vårt mönster. Att resa känns uteslutet för mig, det skulle endast innebär väldigt jobb för mig och jag tror inte jag orkar. Jag menar, i vanliga fall har man sig själv att hålla ordning på. Inte är vi vana att dels ta hand om oss själva, och dels se till att ens ressällskap har det bra? Inte sedan jag var småbarnsförälder har jag haft detta ansvar för en annan människa.
Men det var en himmelsvid skillnad, jag visste på förhand att mina barn så småningom skulle växa och bli mera självständiga individer, mitt omhändertagande kändes mera som kärlekshandlingar som beredde vägen för den de skulle bli som vuxna. Det var på sitt sätt en jobbig tid, men den var så full av kärlek, omtanke, upplevelser och tacksamhet för att se denna två underbara ungar bli till underbara unga män och sedermera äkta män och himmelskt goa pappor.

Att ta hand om H, handlar om att göra livet så enkelt för honom, som det är möjligt. Därför att VI VET vad som ska hända, bara inte NÄR! Han blir inte frisk, han blir inte ens bättre. Det enda vi vet är att han blir sämre, och att jag borde försöka se till att han får uppleva så mycket roligt som möjligt. Samtidigt som det stressar honom så att han blir oroligt. En gyllene medelväg är ofta svår att hitta. Vi vet också att han en gång kommer att titta på mig och säga; "vem är du"?

Det är den oron jag känner. Jag kommer inte att chockas av att han inte känner igen mig, jag kommer att ha blivit förberedd,  jag är mest rädd för vägen dit. Det är den svåraste tiden. Jag MÅSTE helt enkelt se till att hålla mig själv så frisk som det bara är möjligt. Jag FÅR inte snubbla, ramla, skada mig. Jag måste kunna ta hand om H, sköta om vårt stora hus, hålla vår trädgård någorlunda snygg. Hålla min älskade Stina-vovve frisk. Hon får inte blir sjuk! Klarar inget av detta om något händer henne, hon är mitt andningshål, min tröstare, min glädje, min energi.

Så härefter är det stor satsing på hälsa för mig. Göra det som går att göra för att inte bli sjuk eller skada mig.
Nu måste jag stänga ned datorn. Dags för promenad med Stina. Därefter in till stan och handlar mat. Hämta barnbarn som ska tillbringa dagen hos farmor. Sedan hem och laga lunch, umgås med barnbarnen, skjutsa minstingen till fotbollsträning och därefter hem igen. Min måndag kommer att gå väldigt fort.