Vem kom på uttrycket...

... att; "något suger musten ur en"? Jag använder det ibland, och flera andrar med mig. Det känns bra, ligger rätt i munnen - utan att man för den skull funderar så mycket över det man säger just då. Men i morse när jag vaknade låg jag kvar en stund, innan jag orkade kämpa mig upp i sittande ställning. Det gör så gräsligt ont i hela kroppen, men framför allt ryggen att komma upp och räta ut kroppen i sittande och stående.

Det känns som om detta kommer att bli ett gnällinlägg.

Då tänkte jag att; denna värk, denna förlossningsvärk suger verkligen musten ur mig, min kropp och min hjärna. Hur länge ska kroppen klara av all värk, som jag ju aldrig blir helt fri ifrån? Inte ens en liten stund/dag kan jag få dra en lättnadens suck och känna att NU, nu lättar det lite. Inte ens med de starkaste av starka värktabletter får jag lindring längre. Vet inte om det finns något starkare som skulle kunna hjälpa mig, efter detta preparat som har så många biverkningar. Morfin, långtidsverkande morfin som heter Dolcontin + extra Morfin-tabletter att ta vid behov.

Jag vill inte ha dem, vill så gärna bli fri från dem - men vet inte hur mitt liv skulle se ut utan något smärtstillande alls. Kommer ändå att försöka trappa ned dosen, kanske jag inte märker någon skillnad alls?

Förlossningsvärkar - ja, det är precis så det känns. Jag minns den smärtan så tydligt, då när jag väntade mina älskade barn. Då, när jag fick världens bästa belöning för den smärtan, då gjorde det ont på ett helt annat sätt ändå. Jag visste att värken skulle avta, att den skulle försvinna när jag låg där med mitt barn på magen.
Idag får jag ingen belöning.

Värken är mitt normaltillstånd (mitt habitualtillstånd) som de så vackert heter på sjukhusspråk. Ända sedan den där dagen 1994 har den följt med mig, genom alla 5 operationerna. Operationer som jag glatt utsatte min stackars rygg för, därför att jag VILLE tro, jag hoppades och kände mig positivt inställd till att GÖRA något som kanske kunde bli bra. Nu är det slut på det, jag går inte igenom flera operationer.
Jag kan tänka mig att min rygg ser ut som ett krigszon när man ser på den via magnetröntgen (MR). Det skulle inte gå att se för alla utväxter, sammanväxter, bennybildningar. Nej, det räcker nu. Jag är bara väldigt orolig för hur det kommer att bli när jag bli äldre, om jag kommer att klara mig som jag gör idag. Om jag kommer att kunna gå t ex.

Ledsen känner jag mig, ledsen i hela kroppen, när jag tänker på vilket straff jag fick för att min människokärlek gav mig detta som straff, bara för att jag inte kunde låta bli att försöka lyfta den där gamla gumman som låg på golvet. Kommer aldrig att glömma det krasande ljudet när något gick sönder långt nere i min rygg.

Jag håller på att lära mig, att tänka på mig själv. Jag som alltid, alltid satt mina nära och käras välbefinnande före allt annat. Som burit smärtan tyst, för att inte oroa. Det är ju egentligen det viktiga för mig idag också, att få hänga med och njuta av det liv som H och jag har kvar tillsammans. Att få hitta våra egna lyckostunder i H:s sjukdom, att kunna stötta och hjälpa honom så långt jag kan, för att han ska slippa flytta in på annat boende innan det är absolut nödvändigt. Att få umgås och träffa mina barn och barnbarn så ofta det är möjligt, att kunna vara behjälplig för dem - med barnvakt och dylikt. Så mycket oviktigt som jag tidigare jag min energi på.