Känner mig så rastlös...

...vet inte vad jag ska göra. Går här ensam, hemma och tänker på det som hände igår, kan inte släppa tankarna eller känslorna som fick mig att inse hur skört livet är. Hur allting vänds upp och ned, hur mycket av det som var betydelsefullt plötsligt inte alls känns så nu.

Du var trött älskling, precis som jag och vår älskade Stina - efter en lång varm förmiddag med veterinärbesök, uträttade ärenden, matinköp. Det var SÅ varmt. Vi kom hem, åt en god lunch och sedan skulle du gå ned i källaren sade du. För att hämta något.

Med famnen full av två kartonger med nyponpulver, utan någon hand fri att hålla i ledstången - föll du handlöst bakåt, nedför källartrappan och ned på stengolvet. Slog bakhuvudet i det där hemska elementet med den knivskarpa kanten. Jag hörde den hemska smällen, en skarp, hård smäll som fick mig att stelna och förstå att detta var något som hänt dig.
Rusade fram till trappan och såg dig liggande i fosterställning på stengolvet, jag rusade ned - såg att du var blå i ansiktet, att du inte andades, inte hade någon puls...min gud vad jag grät och pratade med dig fast jag visste att du inte kunde höra mig.

Jag var övertygad om att du var död. Gick i min hjärna igenom vad jag nu skulle göra: rusa som en galning upp för trapporna och hämta telefonen snabbt ned igen medan jag slog 112, väntade på svar samtidigt som jag försökte få över dig i framstupa  sidoläge. När jag pratade med sköterskan i telefonen sade hon att jag måste få dig på rygg så jag kunde ge dig hjärtlungräddning. Då...plötsligt hör jag henne ropa; "nu andas han"!!! jag hör att han snarkar. Och det gjorde du min älskade, älskade. Sen försökte jag prata med dig, du stönade och mumlade något ohörbart. Om du visste hur lyckligt jag blev över dessa stönanden! 30 minuter tog det till ambulanserna var framme. Långa minuter som jag fick försöka stoppa den stora mängd blod som rann ur ditt  bakhuvud. Jag förstod att det var ett stort sår med tanke på hur elementet såg ut. Blod överallt.

En mardröm. Jag som arbetat i 20 år på en akutmottagning, jag har sett och hört allt. Jag var så säker på vad jag skulle klara...ända tills igår...