Då är jag inte säker på att det är rätt att skriva, bara för att det ska vara någonting som fyller raderna. Nog är det väl bättre att man inte skriver alls? Att man inväntar lusten att skriva, som ju alltid dyker upp igen efter några dagar. Det är så jag kommer att göra i fortsättningen, inte känna att varje dag måste ha ett inlägg.
Varför inspirationen tryter vet jag inte riktigt, det finns ju ganska mycket att skriva om egentligen. Bra, roliga, positiva saker OCH dess motsats också då förstås. Problemet för mig är nog att samtidigt som det är så mycket sorgligt och tråkigt som händer med H:s sjukdom och vårt liv tillsammans, så är det väldigt mycket annat i tillvaron som gör mig glad och lycklig. Det gäller för mig att hitta en gyllene medelväg mellan dessa två ytterligheter, som går att sätta ord på.
Att ena stunden sitta med tårarna rinnande och hjärtat värkande av den sorg jag bär med mig, för att sedan känna livsglädjen och lyckan i att ha pratat med mina barn, barnbarn eller mina kära syster. Att växla där emellan blir ibland kaos för mig.
Men jag tror jag håller på att lära mig hur jag ska göra. Hur jag ska tänka och känna. Att inget är fel. För hur skulle jag orka det tråkiga och sorgliga om inte allt det där pirrigt glada fanns inom mig? Och tvärtom - jag kan inte känna denna lycka och positivitet i den rena och klara form som jag gör, om jag inte vet hur motsatsen känns.
Jag jobbar på det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar