Kära, kära...

...min barndoms stad som jag längtar så mycket efter, varje dag tänker jag på att jag så småningom - när det möjligt - ska vända tillbaka. Så många minnen...Gamla Linköping, som jag besökte varje sommar åtminstone en gång. Och strandpromenaden, som är del av min barndom, där jag senare i livet också bodde. Där promenerade jag varje dag med min dåvarande hund. Min kära, vackra Pia...en ljuvlig blandning mellan schäfer och collie. Ska leta reda på en bild av henne och lägga ut här på bloggen. En av de finaste vänner man kan ha.

Idag åker jag dit, där jag får njuta av massor av kärlek från min son och sonhustru och från mitt yngsta underbara barnbarn. Stannar över helgen och tankar energi som får mig att orka lite till. H är hos sin dotter och barnbarn.

Det är mycket som man prioriterar om, när livet vänds upp och ned. H:s sjukdom har verkligen givit mig perspektiv på det mesta. Hur ofta som jag ställer mig frågan "vad är det som är viktigast just nu?". Vår gamla tillvaro  bestod av en hel del onödigheter, som jag nu tycker att vi klarar oss bra utan. Bara vi har varandra, våra barn, syskon osv.

Idag går också startskottet för ytterligare ett försök  med husförsäljning. Den här gånger SKA det gå, och det tror jag också. Just därför att jag inser att vi inte har så bråttom. Bättre att H får bo kvar här så länge det går, bara jag själv orkar med allt. Att flytta en person med demens skapar alltid oro och förvirring.

Huset är inte byggt för en man med demens, med stora balanssvårigheter, muskelsvaghet mm. Som lätt ramlar och blir allt vingligare. Huset är nästan ett suteränghus. Går man in från markplan hamnar man i källaren, en trappa upp till bottenvåningen där kök, vardagsrum, badrum och arbetsrum finns. Ska man till sovrummen på övervåningen blir det ytterligare en trappa. Går man in rätta entrén så får man först bestiga ett tiotal trappsteg av sten, utan räcken att hålla sig i, innan man kommer in på "bottenvåningen". Detta är uteslutet för H. Så han måste gå "källarvägen".

H vägrar fortfarande att sova i det rum som jag gjort i ordning åt honom på bottenvåningen, så där sover jag för att slippa hans snarkningar som når höga decibelnivåer. Jag har slutat kämpa för att få ligga i min riktiga säng, det är inte värt sömnlösa nätter. Ända tills jag lyckas över tala honom att sova i sitt nya sovrum.

Varje kväll stapplar han upp för trappan, med stor möda, till sin älskade säng, Och på morgonen hör jag när han är på gång ned, då vill jag springa dit för att försäkra mig om att han inte ramlar men då blir han arg och tycker att jag behandlar honom som en idiot. Så jag håller andan ända tills jag hör att han är nere. Det har inte hänt ännu, att han ramlat i just denna trappa men frågan är hur länge det dröjer.

Utomhus i stentrappan ramlade han i våras, jag stod fortfarande kvar vid ytterdörren när jag hörde smällen av hans skalle som slog i nedersta trappsteget. Det vibrerade i marken. På Akuten sade man att han fått en hjärnskakning, eftersom han svimmade av, men skickade hem honom ändå, trots att man bör observera en sådan patient i 24 timmar. Kanske det inte är så viktigt med en man på 6. 7, som har diagnosen demens?

Nalle Puh citat:
 Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Dagens citat

Dagens citat

"Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel."

källa: Bertrand Russell

Måste bli ett bad!

Idag, skoningslöst - måste det ske! Goldie tycker inte om att bada, i badkaret. Jo, hon älskar vattnet och tycker det är skönt med själva duschen. Jag tror att det är själva tvånget, att bli tvingad att gå i badkaret som är det värsta. Förnedrande tycker hon. Nu har det inte badats på hela vintern för man ska inte göra det för ofta. 2-3 ggr/år håller vi oss till om hon inte har rullat sig i något illaluktande som rutten fisk eller bondens gödselstack. Vilket har hänt.

Dock inte nu. Men å andra sidan har hon nästan bytt färg, från att egentligen vara nästa helt vit, till att ha antagit en gulbrun ton. Då vet man att det är dags. Dessutom ska hon och husse åka till familjen Ericsson i helgen för att umgås och mysa med dem. Och då vill matte att hon ska vara ren och fin. Där trivs de båda och de helgerna, när jag har avlastning - åker jag "hem" till mitt älskade och efterlängtade Linköping. Till min syster + make, till yngste sonen och sonhustrun OCH till farmors lillstumpa. Som jag längtar efter dem!

Vilken underbar vårdag vi hade igår. Så ljuvligt och så mycket frisk luft som vi fick. Promenaderna med Goldie vill inte riktigt ta slut när man njuter så av solskenet. Vilken skillnad mot förra veckans skitväder. Då blir det naturligtvis promenader, både korta och långa, men inte riktigt med samma glädjeiver.

Jag mår så mycket bättre nu, väldigt mycket bättre. Känner mig pigg och glad och har ganska mycket energi. Detta trots att jag har mycket värk och måste ta det lugnt stundvis OCH trots bekymmer och oro i samband med H:s sjukdom och husförsäljningen som åter drar igång på fredag. Det har varit skönt att ha legat lågt en tid nu efter det vidriga som hände kring nyår, med "köpare" som hoppade av en kort stund innan vi skulle skriva kontrakt. Nej FY FY FY inte tänka på det!

Igår hade jag en "ledig" dag. H var på dagverksamheten så jag passade på att åka till stan och shoppa loss lite. Nåja, det blev inte så mycket, men jag finner numera stor njutning i att bara strosa runt och klämma och känna, vilken frihet det är att slippa känna att jag måste skynda, skynda, skynda hem igen för att H inte tycker om att vara ensam. Lite blev det, ett par fina blusar, en tröja, tre linnen, lite grejer till håret. Sen hade jag så ont i ryggen att jag måste avbryta. Jag njuter nog mest av friheten, av att det bara är JAG. Jag gillar egentligen inte ALLS att shoppa, men gör det vid behov.

På eftermiddagen åter igen träff med demenssamordnaren samt några andra inom demensvården. Åh vad jag saknat att prata med dessa tjejer. Vi gick en utbildning tillsammans i höstas och vi hade så kul.

Nalle Puh: 

Att kunna stava är inte det viktigaste. Vissa dagar har det ingen betydelse alls om man kan stava till tisdag.

 

 

Uppgiven

Här händer saker som jag har svårt att tackla. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Har ju märk att H de senaste veckorna förändrats en del, och förstår att det är hans sjukdom som växer till. Men det som hänt handlar om så otroligt viktiga saker att jag känner mig helt hjälplös.

Fy fan - förlåt språket - men det är så jag känner. Vilken jädrans skitsjukdom demens är!! Man måste alldeles för ofta lära sig tänka på nya sätt, förändringar kommer just nu i rask takt. Jag vet att det kommer att stoppa en tid - snart hoppas jag - för att sedan ta fart igen. Och varje gång en försämring.

HTC One!

Jag är så otroligt nöjd med min nya mobiltelefon! När min gamla Samsung började få för många ålderskrämpor, var det äntligen dags för mig att skaffa en ny. Men vilket dilemma man utsätts för när man ska bestämma sig för v-i-l-k-e-n. Man blir lite lätt tokig när man tittar runt på alla olika märken av olika kvalitéer. Ingen iPhone hade jag bestämt. Jag behöver inte denna dyra telefon, som ju faktiskt har så många likvärdiga att jämföras med idag.

Då om någonsin är det väldigt lätt att känna sig dum och okunnig. 

Till slut föll jag för denna pärla; HTC One. Den har precis ALLT - och mycket mera - som jag behöver. Det avgörande var nog kameran som jag läste skulle vara jättebra. Har dock inte lärt mig den ännu. Manualen som finns på nätet innehåller nästan 200 sidor!!! Otroligt! Tyvärr alldeles för mycket att skriva ut. 

Dock ska jag snart sätta mig ned och gå igenom just den delen som handlar om kameran. Enligt killen som sålde telefonen till mig skulle jag aldrig mera behöva använda min vanliga kamera, så bra är denna. Nåja det återstår att se, men jag vill ta fina, vackra bilder till min blogg. 

Jag vill så gärna ta så här fina vårvinterbilder men....

Men hemma hos mig ser det mest ut så här just nu...

Nåja, sista februariveckan - positivt. Kommande helg åker jag till min kära, i Linköping medan H åker till sin älskade dotter och sina barnbarn. Blir skönt för oss båda med lite omväxling. Sen rullar livet på i vanlig mak igen, och det känns också skönt. Vi tar en dag i taget, inga stora planer eftersom de så ofta blir ändrade. Vi hittar på lite efterhand. 

Tankat liv, energi, glädje och kärlek

 

Lördagen gick i kärlekens tecken! Den villkorslösa kärlek man få av sina barn och även barnbarn är så skön att uppleva. Bekräftelsen på att jag betyder mycket för andra. Visst vet jag redan att jag betyder jättemycket för mina, söner och deras familjer. Men ibland behöver man höra det sägas i ord. 

"farmor jag älskar dig så mycket, jag vill komma till dig ofta, ofta" - ord som lägger sig som mjuk ull kring mitt hjärta och får mig att se soligt på tillvaron. 

Visst är det väl så, att vi alla har våra kors att bära? Kanske inte samtidigt, men det är säkert en mening i det, för hur skulle vi då orka stötta varandra? Om vi alla mår dåligt på samma gång? Nej, det är just andra människors kärlek, vänlighet och omtanke som hindrar oss att sjunka allt för djupt ned i depressionens träsk. Man får perspektiv på livet, inser hur mycket gott och fint som livet också består av. 

Jag vet förstås att det finns oändligt många människor runt omkring oss, som inte har barn, ingen partner, men i mina ögon behöver det inte betyda att de känner sig ensamma. Den själsliga ensamheten kanske man får dela med vänner eller andra släktingar. Man kan känna sig fruktansvärt ensam även tillsammans med någon nanna. 
Mitt hjärta blöder dock för väldigt, väldigt många gamla människor som lever helt ensamma utan andra kontakter än den med hemtjänst o dyl. Det gör mig så ont, bara vetskapen om hur vanliga det är att familjer skingras över hela världen. Världen är så liten idag, det är så enkelt att flytta till annan stad, annat land, annan världsdel. Men hur många tänker på just detta, att ens föräldrar blir gamla och ensamma, att man inte kan stötta och hjälpa, att man inte kan hälsa på och ta en fikastund tillsammans, prata lite om gamla tider? 

Tanken  på att man ibland hör talas om att en gammal människa har hittats död i sitt hem, efter att ha legat så länge att det börjat lukta inne hos grannarna. Den människans sista medvetna tankar?

Ibland är jag verkligt rasande, förbannad på det öde som drabbat oss, H och mig själv. Jag kan rasa, skrika, gråta när jag går mina skogspromenader med Goldie. Då tittar hon på sin matte, med sina stora, bruna och väldigt kloka ögon och ser ut att tänka; "gråt du matte, du vet att jag finns här och älskar dig hur du än bär dig åt". Hon har verkligen känselspröt som talar om för henne hur jag mår, om jag är i behov av en kram eller puss, då kommer hon och lägger sitt underbara huvud i mitt knä och borrar in sin nos i min hand. 

Ja, nog är hon min allra bästa kompis, vet inte hur jag skulle klarat den här tiden utan henne. När jag deppade som mest, då hade det var hur enkelt som helst att tänka; "jag struntar i att gå ut, jag struntar i att jag behöver frisk luft och motion.....". Det går inte, tre gånger om dagen (minst) vid samma klockslag, kommer hon till mig och ser uppfordrande på mig, rakt in i ögonen, då vet jag att det är dax.

Tack älskade, fina vovven min - för att du finns och för att du ser till att din matte mår bra.

Vi vill båda bli gamla tillsammans, vi kommer att hänga ihop ända till slutet när det än kommer. Du och jag...

 Dagens kloka…

Det enda sättet att leva länge,

är att åldras

MBJ

Denna bild lånade jag på Facebook, kunde inte låta bli. Den passar så otroligt bra in i det jag har framför mig nu. Det jag från och med idag 21 mars 2014 släpper in i mitt liv. MBJ = Mitt Bästa Jag, ett projekt man kan läsa om på denna sida; http://www.mariahelander.se/. 

Jag ska alltså lära mig att ta hand om mig själv vad gäller min hälsa, min kost, min kropp OCH min själ. Fantastiskt att detta poppar upp, som om det vore en slump, precis just nu när jag känner mig så inspirerad och motiverad till att satsa på mig själv för att orka och må så bra som det är möjligt. 

Att se på denna bild är meditativt för mig, jag tror jag skulle kunna lära mig att meditera till just den här bilden. Det känns som om vattnet suger tag i mig och drar mig in i de där mjukt krusiga vågorna...

Jag har några kilon som jag gärna skulle vilja bli av med, och jag vet precis hur jag ska göra, men jag verkar aldrig hitta fram till den där dagen på egen hand. Dagen D, då jag ska dra igång. Nu fick jag dagens datum genom detta, och känner mig verkligen peppad och motiverad. Dessutom finns en sluten grupp på Facebook, som jag gått med i, där ett 100-tal härliga kvinnor tillsammans ska stötta varandra under kommande 100 dagar. Ja, vi har en deadline och det tror jag är jättebra.

Gårdagens fika blev jättemysigt. Kaffe, utan något som helst till ville de ha! Jag som hade både bullar och tårta, och inte ens en macka fick jag bjuda på. Bra tycker jag, men det kändes aningen torftigt. Dock deras eget önskemål.
H var i sitt esse, konstigt det där, att i umgänge med andra så faller han ofta tillbaka rent mentalt till sitt "gamla jag". En stund i alla fall. Det blev en hel del gamla minnen förstås, barndomsvänner som de är. Men mycket annat trevligt snack också. Intressant hur jag så på dem att de ändå märkte tydligare och tydligare att H blev trött och virrigare ju längre tiden gick. Så - det blev inget långt besök - men ett lyckat sådant. Och jag är  väldigt glad för hans skull.

Dagens ordspråk

"Vargen är aldrig så stor, som man tror."

Finskt ordspråk

Blev inget badande igår heller

Ja, alltså H ville inte åka på sin vattengympa, det var ju hockey!

För min egen del var det ganska skönt eftersom jag hade träff med vår kära demenssamordnare på eftermiddagen. Då slapp jag göra två resor t o r till stan. 
Hann sedan med att handlar lite och ta ut lite mediciner till H. Det börjar bli så många att det är lite svårt att ha koll på när det är dags att hämta ut nytt, eller beställa nya recept. 

Han har två dosetter, så jag delar för två veckor i taget. Men ofta går dessa två veckor otroligt fort. Dessutom börjar det krångla lite när han ska ta sina mediciner, lätt att vippa för mycket på dosetten

och då sitter han där med tabletterav olika slag i knäet. 

H har ett läkarbesök i slutet av mars, och jag tänkte ta upp detta med apodos då.  Det skulle vara så mycket smidigare med färdigpackade påsar, bara riva av från en rulle. En påse på morgonen och en till natten.

Idag får vi besök av en gammal kompis, från H:s barndom, med hans nya kvinna. Honom har jag träffar flera gånger tidigare och henne en gång. Verkligen jättetrevlig!

De har träffas via nätet, men bor tyvärr väldigt långt ifrån varandra (37 mil!), så de kan inte träffas så ofta som de vill. Men jag är ganska säker på att det finns gemensamma planer för framtiden Ska bli mysigt att bara ta en fika och snacka lite skit.

Har så mycket funderingar kring denna sjukdom - DEMENS - som jag tänkt skriva om så snart jag fått lite ordning i hjärnan på alla dessa funderingar. 

Visste förstås att det är en allt vanligare sjukdom, men så skrämmande fakta trodde jag inte på. Det ökar, och ökar och ökar. Går allt längre ned i  åldrarna och en stor skuld  ligger i denna tidens stress - både psykisk och fysisk.

Återkommer om detta!

Nu så har jag börjat jobba på "riktigt" !

Det är så kul, att äntligen, åter igen vara en del av gänget och att känna sig så välkommen av alla glada. Så många som är glada och säger att de saknat mig, och hoppas jag mår bra. Det är skönt att hitta tillbaka till den delen av min identitet, som ju varit förlorad i nästan ett år. Den jag är på jobbet i min yrkesroll och som arbetskamrat, är ju en annan än den jag är hemma.

Vi människor har många "roller" att spela. Den helt egna och alltigenom genuina som vi är i vår ensamhet. Makan/maken i relation till den vi älskar. Dotter/son till våra föräldrar. Mor/far till våra älskade barn. Farmor/mormor till barnbarnen. Syskon till syster/bror. Grannen, patienten osv osv. Det finns en oändlig rad att räkna upp. Nog agerar vi väl lite olika beroende på vem vi är tillsammans med?

Men  jag måste nog ändra på den dagen jag arbetar, det fungerar inte riktigt bra med tisdag, som jag trodde. Tänkte väl att det var en bra dag eftersom H då är på dagverksamheten. Vovven kan vara ensam de timmarna. Men, jag känner nog att jag gärna vill ha den dagen för mig själv, för eget bruk. Det är skönt med en egen dag hemma, där jag gör som jag vill. Torsdag kanske skulle vara bra, då kan jag  börja redan kl 8.

H var riktigt deppig och ledsen när han kom hem från dagis igår. När jag frågade om något hänt, eller om någon sagt nåt sårande som sade han nej. "Jag är bara så ledsen för att jag är sjuk, jag är ju inte mig själv längre". Åh, mitt hjärta blöder! Det är så sorgligt att inte kunna säga något som tröstar förutom; "du är ju min älskling i alla fall, jag älskar dig jättemycket hur det än blir. Kommer aldrig, aldrig lämna dig, jag lovar!". Vi fixar detta även om det är tungt och känns hopplöst ibland. Men jag har lärt mig att vi alltid, på något sätt lyckas ta oss upp ur den där ledsna och sorgliga sinnesstämningen, bara H insett att det är sant - jag kommer alltid finnas där.


Jag mår själv mycket bättre nu. Den antidepp-medicinering  jag efter mycket övertalning, av min kära doktor J, blev insatt på för tre veckor sedan, har börjat göra verkan. Jag känner verkligen hur det där tunga, tunga som låg över mig, mörk och kvalmigt - har lyft och gjort luften och sorgen lättare att bära. Jag har hittat mig själv där under, och har börjat inse att jag måste ta hand om mig själv först, för att sedan bara lägga ned halva min själ i H:s sjukdom. Jag fungerar bättre absolut. Har min stunder, som är både mörka och svåra, men jag unnar mig dem och tycker jag har rätt till dem. Sorgearbetet över vår gemensamma framtid har fått mig att leva mera i nuet. Ilskan mot den vidriga sjukdomen demens, är ju meningslös - den försvinner inte.

Visst är jag gammal i de ungas ögon...

...men jag också vill ha möjlighet att rösta fram bidragen som är mina favoriter. Shirley Clamp sjunger så underbart bra, hennes röst ger mig ståpäls och låten var jättebra tycker jag.

Jag gillade även de två vinnarnas låtar, tro´t om ni vill! Men känner mig lite ledsen över att vi som är äldre inte kan stötta våra favoriter. Jag tror helt enkelt att vi är lite lata, orkar inte ta telefonen och skicka in vår röst. Å andra sidan är ungdomarna av idag väldigt aktiva och skickar nog mer än en röst på sina favoriter. 

Nåja, det är inte något världsproblem precis, men jag tycker det är kul med melodifestivalen, och det kommer jag nog fortsätta att göra. 

Söndag idag, och trots detta får det bli en dag med storstädning. Har inte dammsugit sedan förra helgen, och ser att det fortfarande ligger en hel del hundhår kvar på mattan i hallen. Stina som har vit päls och nyss har haft en fällningsperiod (varje dag en plastkasse full med hår efter borstning, i många, många dagar, har nog fällt klart nu. 

På tisdag börjar jag jobba "på riktigt" igen. Inte många timmar/vecka men ändå lagom för att komma hemifrån lite. Vår värld här hemma krymper allt mera. Det blir svårt och jobbigt att umgås med människor som inte känner till H:s sjukdom, den märks och jag ser ibland hur de får något skeptiskt och undrande i ögonen, sneglar på mig och känner sig obekväma. Vi  har inte alltid lust att prata med vem som helst om den förbenade sjukdomen, men då blir det också svårt att dölja att något inte stämmer. 

H trivs bäst hemma, på rygg i soffan där han sover eller tittar på TV på sport, bil- eller fiskeprogram - eller sitter framför datorn och läser om aktier.

Här är landet jag drömde och planerade om. Dit skulle jag, någon gång i livet. Jag läste italienska för att jag tycker språket är så otroligt vackert. Jag ville se allt! Kanske, någon gång får jag komma dit, tillsammans med någon annan av mina nära och kära eller kanske åker jag själv?

1 - 2 - 3 - 4...

...ofärdiga stickningar/virkningar har jag som väntar på att bli klara. Jag svär, verkligen lovar mig själv att absolut inte börja på ytterligare ett projekt innan alla är klara.

Två av dem är virkade tröjor, en kofta och en hel tröja av mormorsrutor. Och dessa är tröjor som jag är helt säker på att de kommer att bli jättefina- Båda virkade i oblekt virkgarn 8/4 och i alla fall färdiga till 2/3.
Vad hindrar mig då? Var är det som får mig att lägga arbetet åt sidan och börja på ett nytt? Ja, ja, ska ta lite bilder och visa tror jag.

Jag läser en del bloggar, många handlar om handarbete och där skrivs ofta om just ofärdiga handarbeten som ligger och väntar, så jag är inte ensam om detta.

Har stickat så mycket åt mina barnbarn att jag känner mig mätt på barnkläder, men så mycket roligt jag har haft. Handarbete för mig en sorts meditation, så mycket tänkande som sker i min hjärna medan stickorna eller virknålen går. Fram TV:n måste jag helt enkelt ha något i händerna. Nu för tiden lyssnar jag mest på böcker, men förr satt jag ofta vid köksbordet och läste - hade boken på  bordet och stickningen/virkningen i händerna. Fingrarna gick av sig själva medan jag läste. Är nog fortfarande lite manisk, måste alltid se till att jag vet vad jag ska göra så snart jag är klar med ett alster. Garn och mönster måste redan finnas hemma innan jag syr ihop.

Hjärtan, hjärta, hjärtan...

Ja, nog var gårdagen en riktigt "hjärtlig" dag!

Överallt hjärtan i alla former, som ligaätbara, andra bara symboliska. Hjärtats störta symbolvärde är ju förstås kärleken. Men med tanke på alla hjärtsjuka förstår man att det kan ha andra värden också. 

H och jag var bjudna  till äldste sonen med familj på en underbart god kycklinganrättning, mums med grönpeppar! Älskar det, men en krydda som man tyvärr glömmer bort i perioder. 

Sonhustrun som är min favoritbakerska, hade med ett av barnbarnen tillagat en dessert som var ljuvlig och proppmättande. Så härligt det är att dela en måltid med glada och kära anhöriga, mumsande, pratande, skrattande. Så härligt att laga mat åt barn OCH vuxna med så god aptit. Önskar att våra egna måltider så ut så här. Kul att laga mat, planera, få bekräftelse efteråt och glada tillrop när maten smakar bra. 

Jag har nästan slutat laga "riktig" mat när vi är ensamma H och jag. Den där typen av mat som har många ingredienser, kräver lång tid i planering och tillagning. Ibland är jag lite orolig för att jag ska glömma bort den där "känslan" av att veta precis hur mycket av allt, vilka kryddor osv. Men för att vara road av matlagning, behöver man just bekräftelse, åtminstone är det så för mig och några kollegor. Vi har diskuterat detta ämne och funderat på vad det beror på, att vi inte längre är roade av matlagning. 

Jag tror jag har svaret. Hur kul är det att lägga ned sin själ i en anrättning som kanske tar lång tid att tillaga, om den som ska äta maten bara sätter sig till bords, slevar in och tuggar, för att sedan går ifrån bordet utan någon som helst respons på det man gjort? Visst ligger en del i H:s sjukdom, men han har nog alltid varit sådan, under vår tid. Jag förstår ju att han tycker om maten, eftersom han ofta tar om, men jag önskar han förstod att jag faktiskt ansträngt mig för oss båda. 

Den förhatliga sjukdomen  fortskrider i sakta mak. Det handlar inte om väldiga förändringar i snabb takt, men för varje dag lägger jag märke till allt mera. Nu har hans ögon börjat krångla igen. Han ser dubbelt och oroar sig för att ha fått tillbaka de besvär han hade för ett par år sedan. Som berodde på hans diabetes. Jag tror även att han har överansträngt sina ögon, liggandes i soffan, tittande på OS, flera timmar/dag. 

H har varit en person med ganska bra kunskaper om aktier, var med i en aktieklubb som tillsammans tjänade in en slant. Dessa upplöstes före jul. Efter det har H i stort sett placerat hela det lilla sparkapital vi hade i egna aktier. Det gick bra i början, men jag vågar inte lita på honom. Smyger mig in i internetbanken varje morgon för att ta mig en titt. Som sagt, känner mig väldigt orolig. 

Och gör vad du kan medan tid finns. 

Djurskyddsinspektörerna

Ni är mina stora hjältar! Åh vad det värmer gott i hjärtat när jag ser detta TV-program. Det glädjer mig SÅ att det finns människor som verkligen ingriper när djuren har det svårt.

Varför ska vi människor aldrig förstå att vi inte har någon som helst rätt att behandla ett djur illa? Det gör mig så ont att se in i ett par lidande ögon, där men nästan kan läsa en bön om hjälp och ingripande.  

Visst förstår jag att det är svårt för den hundägare som ser sin gamla hund bli sjuk, skadad och plågad av smärtor. Naturligtvis hoppas man i det längsta, provar det som går osv. Men, NÄR övergår detta i djurplågeri? Jo, när vi låter vår älskling fortsätta lida, bara för att vi själva har så svårt att skiljas från henne/honom. Jag vet att man blir blind, man har ångest inför beslutet om att låta djuret somna in. I mina ögon är det den största kärlekshandling vi kan visa vårt djur. En handling som säger; "jag måste ta detta beslut för din skull, för att jag ser att det är dags att gå din sista vandring över regnbågsbron, för att jag älskar dig och tackar dig för din villkorslösa kärlek genom åren". Att sedan följa sitt älskade djur till sista andetaget, det är husses/mattes skyldighet. Det är faktiskt fint att få se hur lugnt och fridfullt det är när ens älskade djur somnar in för gott och slipper sina plågor. 

Jag vet att jag så småningom kommer att stå där och tvingas ta beslutet att låta min egen, älskade vovve somna in. Det är svårt, hemskt svårt. Men, när jag har provat allt, när jag sett blicken som bett sin matte om smärtfrihet, lugn och ro, då har beslutet varit tungt och smärtsamt - men ändå inte särskilt svårt att fatta. Fem hundar har jag följt fram till bron, hela vägen fram... Och jag känner mig stolt över att ha klarat av att ta beslutet i tid. Jag har inte älskat dem mindre för det. 

God morgon!

För inte så länge sedan var detta en sanning för mig, varje dag, varje månadsskifte, varje nyår så jag fram emot som en gåva. Det var spännande och något jag trodde jag kunde påverka mer än mycket.

Jag ska ta det tillbaka, för långt inne i mig är det fortfarande en sanning. Dock har livet bjudit på så många motgångar att det inte är lika lätt att tänka så längre. En stor del kan man påverka - inte hur andra är, vad de säger och gör - men åtminstone kan man påverka sig själv och hur man ska uppfatta det som händer.

I alla fall - önskar alla en god morgon och en bra dag som fortfarande är ett oskrivet blad.

Spännande

Jag läser och läser och läser, och förhoppningsvis lär jag mig något nyttigt av allt som finns skrivet om hur man fixar till sin blogg. Kul, jag tar lite i taget för jag vill verkligen att det ska bli bra och personligt.

Idag skulle H vattengympat, men precis som förra tisdagen då han var väldigt trött, så är det idag ögonen som spökar. Vet inte om han helt enkelt har överansträngt dem med allt tittande på OS. Så det  blir en lite tur till frisören senare på förmiddagen, det får räcka.

Ska snar iväg ut på en promenad med vovven, inte så kul med allt smuts och lera på vägarna här på landet när man har en hund som är vit, eller SKA vara vit. Hon är i stort behov av en dusch, men det känns meningslöst just nu då hon snart är lika smutsig igen.

Goldie och "kusinen" som äääälskar henne!

Hörru bloggen!

Jag blir SÅ irriterad! Jag är inget datasnille, men heller inte helt borta vad gäller datorer. Datorn är mitt främsta arbetsredskap på jobbet, så jag har lärt mig en hel del under årens lopp. MEN - hur jag än söker så hittar jag inte var jag ska lägga in en beskrivning av mig själv. Hur intressant är det att läsa en blogg utan att ha minsta aning om vad det är för människa som skriver? Jag skulle inte tycka det vore det minsta intressant. Nåja, får fortsätta leta vidare, någon gång kommer jag säkert på det, men tycker inte det borde vara så himla komplicerat. Det blir förstås en sådan där AHA-upplevelse när jag väl knäcker nöten, men till dess....

Mår bra idag också. Börjar verkligen tro på detta. Känns så skönt. Jag måste ju vara stark, måste klara av att ta hand om mig - H - Stina. För vem skulle annars göra det? Inget får hända, inga sjukdomar, inga skador osv.

Min plan var ju att börja arbeta "på riktigt" denna vecka. Men jag tror jag nappar på erbjudandet om ytterligare en veckas arbetsträning innan jag drar igång. M å s t e ta det lugnt, det är en ny konst som jag också måste träna på. Det är egentligen inte JAG. Jag vill helst ha allt gjort genast, helst igår. Men nu tar vi det luuugnt.

Som jag skrev i förra inlägget är jag svårt sugen på att öppna upp bloggen för de som vill läsa. Människor jag känner kan ju rimligen inte hitta hit om jag inte berättar för dem att bloggen finns.

Jag tror faktiskt att det kan vara bra för andra, i min situation (anhörigvårdare) om hur jag/andra har det. Att allt inte ÄR så där perfekt som det står om i broschyrerna man fått. Där framställs man som någon sorts övermänniska, som ska orka och klara allt. För sjutton, vi ger ju upp våra liv, våra planer, en stor och viktig del av vår framtid, kanske en del av vår hälsa både fysisk och psykisk. Det vi gör är att spara pengar åt kommunerna, som slipper stötta våra anhöriga så länge vi orkar. Jag menar, en ensamstående, dement person kräver mycket hjälp och stöd och där är det kommunen som bär ansvaret.

Åh vad jag är sugen...

Vad? På vad då?
Jo, på att börja tala om för folk att jag skriven en blogg. Skulle vara så kul att få lite respons på det jag skriver ibland. Inte för att det är så kul att läsa om mina tidigare gnällinlägg, men det är ju så jag har känt mig och jag har lovat mig själv att detta ska vara min dagbok. En dagbok där jag skriver av mig om sådant som rör sig i mitt inre. Och ingen kan ju påstå att det senaste året varit så positivt.

Men - nu tror jag att den där medicinen börjar märkas av i kroppen min. Jag hade nog kanske en serotoninbrist eftersom jag har börjat svara på detta. Tröttheten finns kvar, men igår och mest idag har jag faktiskt märkt stor skillnad. Jag har kunnat sitta stilla och lyssna på min bok utan att somna! Det är väldigt fantastiskt. Ska inte ropa HEJ ännu, tar inget för givet längre. Men hoppet har vaknat och jag har känt mig lite gladare och positivare.

För bara några dagar sedan var jag helt övertygad om att min arbetsträning var helt bortkastad, att jag aldrig mer skulle orka gå till jobbet. Men plötsligt ser jag ljuset i tunneln i form av att jag får möjligheten att komma hemifrån några timmar, träffa trevliga arbetskompisar, ta tillbaka mitt gamla jobb och arbetsuppgifter. Ska bli SÅ kul att sätta igång med remisserna igen. Det är superviktigt och någon måste sköta den syssla, och jag är den som kan den bäst.

Den här helgen har verkligen varit lugn. Bara vi har bara varit hemma. Igår lördag var en riktig slappardag, mys med Stina, promenad till badplatsen (ingen trängsel där minsann). Isen ligger kvar tjock och fin. OS för hela slanten för H, som ligger i soffan och låter TV:n gå. Det har den gjort idag också, men nyss blev jag faktiskt lite fundersam. Han frågade efter Panodil eftersom han har huvudvärk. Har aldrig inträffat tidigare. Han har aldrig ont i huvudet. Hoppas inte det är något annat på gång. Sen gick han och lade sig i sängen - får gå upp om en stund och titta till honom.

Imorgon ska vi till stan så han får klippa sig. Lite småroligt faktiskt, men plötsligt har han fått bekymmer över att han blivit lite tunnhårig, han som verkar ha förlorat alla begrepp om utseende. Fick för sig att han skulle be frisören raka honom! Hjälp! Skulle se hur konstigt ut som helst tror jag. Han har varit väldigt blond hela livet och nu är han i stort sett helt vithårig. Jag tror att hans skalle skulle se helt rosa ut om han rakade sig. "Jamen Johan var ju så snygg när han rakat sig" var svaret jag fick. Johan är min son 36 år!!

Tänkte passa på och stjäla till mig en shoppingstund medan H är hos sin frisör, det blir ingen lång stund, men kanske kan jag hinna göra av med liiite pengar. ;-).

En dag i taget

Jamen - jo, det är lite "carpe diem" som gäller här nu. Man får lov att lära sig att inte planera för mycket, för långt framåt. Man kan ha mål och förhoppningar, men det får räcka med det.

Förhoppningar...jag har nog lärt mig en del vad gäller just det där med att hoppas... det gör jag inte längre. Jag tränar istället på att i större utsträckning försöka ta vara på det dagen har att erbjuda, att vara beredd på att saker och ting kan förändras snabbt och skoningslöst. Jag mår bäst av det. Att hoppas och sedan blir djupt besviken, det är sådant som fått mig att göra djupdykningar långt, långt nere, nära depressionen.

Men jag klagar ändå inte på riktigt. Gnäller gör jag här i min alldeles egen blogg, här bestämmer jag, och här skriver jag av mig om vad jag vill. Ingen läser nog i alla fall. Detta är min dagbok, en kär sådan som fungerar lite som en ventil. När jag sätter pränt på mina tankar och känslor, ser jag allt i svart på vitt, och har lättare att sortera i skallen. Vissa saker bara måste man få ur sig!!

Läser tillbaka och inser hur deppig jag varit, så länge. Egentligen har sorgen funnits i mitt hjärta i flera år, men även glädjen och kärleken. Jag har så oändligt mycket att vara lycklig för. Mina kära, kära, underbara pojkar (nåja 40 och 36 år), men kommer alltid att vara i mitt hjärta som mina älskade barn. Deras fina fruar, älskade sonhustrur. Fattar inte vilket tur jag haft som fått dessa två underbara varelser till sonhustrur och att jag är en kär svärmor. Barbarnen! 3 älsklingar Linn snart 10, Emil snart 8 och så busiga lilla Juni 1,5 år. Blir alldeles varm i hjärtat av kärlek till dessa fina ungar. Älskar dem alla så mycket.

Det är inte många jag älskar i ordets rätta bemärkelse, förutom ovanstående är det naturligtvis H - min kära make. Från att för 10 år sedan ha varit en häftig passion, har den så småningom övergått till vardagskärlek med allt vad det innebär av glädje och jobbigheter. När hans sjukdom började utvecklas förändrades min roll som maka och livskamrat, till mamma och sköterska. Kärleken finns kvar, även om den ändrat skepnad.

Min älskade syster, kära älskade syrran vad jag är glad över att vi hittade tillbaka till varandra. Tror det slutgiltigt var mammas död som fick till det där sista kittet. Jag upplever att vi har en kontakt som vi egentligen aldrig haft tidigare. En förklaring är nog att du är 10 år äldre än mig och att våra liv sett olika ut. Nu har vi varandra och behöver varandra, vi har båda sjuka makar, som vi får ta hand om. Så våra liv är idag nästan identiska och detta ger en skön, djup förståelse för varandras situation. Skönt att pladdra lite i telefonen och få respons av någon som vet vad jag pratar om.Tråkigt bara att du befinner dig 25 mil ifrån mig. Men det gör även yngste sonen med familj. Jag kommer och hälsar på er alla precis så ofta jag kan.

Inställt

Ja, den här veckan har det inte blivit mycket gjort. Är så fruktansvärt trött, utmattad, sömnig hela tiden. Det måste (förhoppningsvis) handla om biverkningar av den nya medicinen. Det är två veckor nu sedan jag började med ½ tablett/dag, en vecka sedan på lördag sedan jag började med 1 tablett. Hoppas verkligen att denna trötthet, dessa synrubbningar och svettningar är biverkningar. Skulle inte orka med att alltid dras med dessa problem. Det står i bipacksedeln att dessa är vanliga biverkningar, så jag väljer att tro på detta.

Skulle ha arbetstränat idag, men fick ringa och säga att jag inte kunde komma. Vågar inte riktigt köra bilen i 4 mil då jag nästan skulle kunna somna bakom ratten. Att jag dessutom ser genom en tjock dimma hela tiden gör ju inte bilkörningen säkrare. Imorgon ska jag träffa doktorn, sen får vi se hur det blir framöver.

Livet, tillvaron känns ganska hopplös just nu. Vet inte riktigt hur jag ska orka med detta, och hur länge jag måste orka. Tror inte jag har så mycket energi kvar.

Nu har snön, den rena vita, fina snön börjat töa bort. Fram kom då is, is, is och en fruktansvärd halka. Därefter kommer slask och lera på vägarna och det är ju det allra värsta läget för en ägare till en vit hund. Hon är SÅ jobbig att få ren, väger sina modiga 30 kg och stretar hela tiden emot när jag vill duscha henne. En pärs!

Ikväll är det friidrott på TV, och imorgon börjar vinter-OS. Yippi!! Låter konstigt eftersom jag är totalt ointresserad av idrott. Men då har H något att göra, han kommer att ligga fjättrad i sin soffa och titta på alla sändningar. Hemskt kanske, men han har åtminstone något roligt att göra - som är i hans smak. Tur att jag har min lilla TV!

Måndag morgon och det gillar jag!

För inte så länge sedan hade jag blivit förfärad av dessa ord. Då, när jag fortfarande fungerade normalt, som vilken annan heltidsarbetande som helst.
Nu är jag hemma sedan ett år, varit sjukskriven för svåra smärtor i ryggen, efter ett flertal ryggoperationer. Och dessutom för dubbelsidiga trokanteriter (höftinflammationer i slemsäckar). Har börjat arbetsträna lite, lite och är bara i inledningen med 5 tim/vecka som enligt Försäkringskassan måste delas på 2 dagar. Alltså 2,5 tim/dag och dessutom 8 mils resa t o r. Inte klokt, men så är det. Nästa vecka är min plan att låta arbetsträningen övergå till "riktigt" arbete på 5 tim/dag och då hoppas jag verkligen att jag får möjligheten att bestämma över om jag vill göra dessa timmar på en eller två dagar. Klarar inte bilkörningen annars.

Men det är kul, härligt att komma hemifrån och träffa arbetskamraterna igen. Släppa fokus på H för en stund. Dessa stunder klarar han bra att vara hemma själv. Jag tror faktiskt att det är bra för hans självkänsla att se att det går. Än så länge...jag vet ju inte alls hur länge det kommer att vara. En dag kommer det är bli besvärligt, kanske kommer han att leta efter mig, kanske gå ut och gå vilse..vem vet? Vad gör vi då? Ja, inte är det meningen att jag ska avstå från att arbeta eller? Hemtjänst från kommunen? Fler dagverksamhetsdagar? Ingen aning, det får framtiden utvisa. Vi lever i nuet och har redan svårt att planera för framtiden eftersom vi inte vet hur länge vårt liv får lov att se ut som idag. Det sker ju hela tiden små försämringar, som kanske bara jag märker i första hand, framför allt för att det mest drabbar hans personlighet. Ibland är det som om han kan skärpa till sig utåt, och då verkar han bättre.

Älskade Stina får sin morgonpromenad innan jag åker, och nästa när jag kommer tillbaka. Hon lider ingen nöd att vara ensam med husse.

Största anledningen till att jag vill jobba är inte att jag är bättre, jag har förfärlig värk - hela, hela tiden. MEN jag behöver komma bort ibland. Och jag ska försöka öka på arbetstid till det dubbla i alla fall så småningom. Sedan tidigare har jag 50% sjukersättning, så det finns bara en halvtidstjänst kvar av min heltid. Räcker gott och väl för mig. Åtminstone så länge vi bor kvar i vårt stora hus, på landet.

Helgen som gick var mer aktiv än på länge. Fredag kalas. Lördag middag hos sonen. Söndag åter igen kalas för bonusbarnbarnet. Lite väl mycket kanske eftersom jag älskar att ha åtminstone en dag helt fri från åtaganden, men det gick ändå bra.

Plusgrader idag, härligt på sitt sätt, men tråkigt på ett annat. Med en vit hund i huset är det inte så kul när det börjar töa och slaska. Promenaderna leder alltid till tvätt och torkning, eftersom vägarna är leriga och hunden likaså. Bäst med ett par minusgrader.

Någon sorts nedräkning...

Fredagskvällen blev, precis som jag befarat, en sorts avslutning på vad som i många år varit en vänskap. För Hasse. Gamla kompisar som funnits där genom vått och torrt. Nästa som i nöd och lust. Dessa polare med respektive har varit underbara ändra sedan den dagen Hasse bestämde sig för att berätta om sin demensdiagnos. "Jamen det är väl inga problem, vi känner ju varann och hänger i så länge det känns bra för dig och vi lovar vara ärliga om vi tycker det blir för jobbigt". Underbara killar.

Igår var alltså ett försenat "kalas" för både Hasse och mig, vi bjöd på middag och hade så trevligt man kan. Men H blev tyvärr lite förvirrad av detta, dels många personer, dels något som avviker från den vanliga vardagslunken. Hans vanliga kvällar består ju i att ligga i sin älskade soffa och titta på TV, flippa med kontrollerna, mellan alla kanaler (anledningen till att jag köpt en egen TV). Han gillar det, trivs i sin soffa och det vill jag inte ta ifrån honom.

Efter daglig snöskottning är jag nu helt slut efter fredagskvällen också. H drack vin och lite whisky, vilket inte var helt bra. Men jag tänkte att vi får ta det som det kommer. Så har det alltid varit, umgänge med ett gott vin till maten, därefter  snack över en god whisky. H satte i halsen av maten. Något måste ha hänt, han sätter ofta i halsen och håller på att storkna innan han får luft. Väldigt otäckt, men det löser sig till slut. Igår hade han en klunk rödvin i munnen när han satte i halsen, gissa vad som hände? Hela han, delvis grannen till vänster och delvis jag själv, duken, bordet.... Katastrof!!

Då bestämde han sig för att det är slut med att äta tillsammans med andra människor. bara mig vill han ha som bordskamrat.

Stackars liten! Jag tycker så fruktansvärt synd om honom ibland. Men å andra sidan är han inte alls medveten hur hans sjukdom märks utåt. Han tror fortfarande att alla andra inte märker något. Men jag ser sorgen i deras ögon när de tittar på honom, hur ledsna de är över att han är på väg att försvinna bort från oss.

Idag tar vi det lugnt. Ska på middag hos äldste sonen med familj idag. Längtar så efter mina fina, stora barnbarn! Det är länge sedan jag fick rå om dem ordentligt. Förr sov de ofta över hos farmor, men nu hinner de oftast inte med. Varje kväll är fylld av aktiviteter, träning, ridning, bandy....och på helgerna fortsätter det med matcher. De älskar det och jag är jätteglad över att det har sådana intressen, men visst längtar jag efter dem ibland.
Vi får se om Hasse vill följa med, om inte åker jag själv. Avstår inte från att få tanka lite kärlek från barn och barnbarn och inte minst min kära, kära sonhustru.