Hörru bloggen!

Jag blir SÅ irriterad! Jag är inget datasnille, men heller inte helt borta vad gäller datorer. Datorn är mitt främsta arbetsredskap på jobbet, så jag har lärt mig en hel del under årens lopp. MEN - hur jag än söker så hittar jag inte var jag ska lägga in en beskrivning av mig själv. Hur intressant är det att läsa en blogg utan att ha minsta aning om vad det är för människa som skriver? Jag skulle inte tycka det vore det minsta intressant. Nåja, får fortsätta leta vidare, någon gång kommer jag säkert på det, men tycker inte det borde vara så himla komplicerat. Det blir förstås en sådan där AHA-upplevelse när jag väl knäcker nöten, men till dess....

Mår bra idag också. Börjar verkligen tro på detta. Känns så skönt. Jag måste ju vara stark, måste klara av att ta hand om mig - H - Stina. För vem skulle annars göra det? Inget får hända, inga sjukdomar, inga skador osv.

Min plan var ju att börja arbeta "på riktigt" denna vecka. Men jag tror jag nappar på erbjudandet om ytterligare en veckas arbetsträning innan jag drar igång. M å s t e ta det lugnt, det är en ny konst som jag också måste träna på. Det är egentligen inte JAG. Jag vill helst ha allt gjort genast, helst igår. Men nu tar vi det luuugnt.

Som jag skrev i förra inlägget är jag svårt sugen på att öppna upp bloggen för de som vill läsa. Människor jag känner kan ju rimligen inte hitta hit om jag inte berättar för dem att bloggen finns.

Jag tror faktiskt att det kan vara bra för andra, i min situation (anhörigvårdare) om hur jag/andra har det. Att allt inte ÄR så där perfekt som det står om i broschyrerna man fått. Där framställs man som någon sorts övermänniska, som ska orka och klara allt. För sjutton, vi ger ju upp våra liv, våra planer, en stor och viktig del av vår framtid, kanske en del av vår hälsa både fysisk och psykisk. Det vi gör är att spara pengar åt kommunerna, som slipper stötta våra anhöriga så länge vi orkar. Jag menar, en ensamstående, dement person kräver mycket hjälp och stöd och där är det kommunen som bär ansvaret.