Idag åker jag dit, där jag får njuta av massor av kärlek från min son och sonhustru och från mitt yngsta underbara barnbarn. Stannar över helgen och tankar energi som får mig att orka lite till. H är hos sin dotter och barnbarn.
Det är mycket som man prioriterar om, när livet vänds upp och ned. H:s sjukdom har verkligen givit mig perspektiv på det mesta. Hur ofta som jag ställer mig frågan "vad är det som är viktigast just nu?". Vår gamla tillvaro bestod av en hel del onödigheter, som jag nu tycker att vi klarar oss bra utan. Bara vi har varandra, våra barn, syskon osv.
Idag går också startskottet för ytterligare ett försök med husförsäljning. Den här gånger SKA det gå, och det tror jag också. Just därför att jag inser att vi inte har så bråttom. Bättre att H får bo kvar här så länge det går, bara jag själv orkar med allt. Att flytta en person med demens skapar alltid oro och förvirring.
Huset är inte byggt för en man med demens, med stora balanssvårigheter, muskelsvaghet mm. Som lätt ramlar och blir allt vingligare. Huset är nästan ett suteränghus. Går man in från markplan hamnar man i källaren, en trappa upp till bottenvåningen där kök, vardagsrum, badrum och arbetsrum finns. Ska man till sovrummen på övervåningen blir det ytterligare en trappa. Går man in rätta entrén så får man först bestiga ett tiotal trappsteg av sten, utan räcken att hålla sig i, innan man kommer in på "bottenvåningen". Detta är uteslutet för H. Så han måste gå "källarvägen".
H vägrar fortfarande att sova i det rum som jag gjort i ordning åt honom på bottenvåningen, så där sover jag för att slippa hans snarkningar som når höga decibelnivåer. Jag har slutat kämpa för att få ligga i min riktiga säng, det är inte värt sömnlösa nätter. Ända tills jag lyckas över tala honom att sova i sitt nya sovrum.
Varje kväll stapplar han upp för trappan, med stor möda, till sin älskade säng, Och på morgonen hör jag när han är på gång ned, då vill jag springa dit för att försäkra mig om att han inte ramlar men då blir han arg och tycker att jag behandlar honom som en idiot. Så jag håller andan ända tills jag hör att han är nere. Det har inte hänt ännu, att han ramlat i just denna trappa men frågan är hur länge det dröjer.
Utomhus i stentrappan ramlade han i våras, jag stod fortfarande kvar vid ytterdörren när jag hörde smällen av hans skalle som slog i nedersta trappsteget. Det vibrerade i marken. På Akuten sade man att han fått en hjärnskakning, eftersom han svimmade av, men skickade hem honom ändå, trots att man bör observera en sådan patient i 24 timmar. Kanske det inte är så viktigt med en man på 6. 7, som har diagnosen demens?
Nalle Puh citat:
Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar